Något positivt?!

Ingen har väl undgått att vi lever i pandemitider. Tänka sig att ett litet virus har ställt det mesta upp och ner på för allt och alla. Ett litet virus som totalt har förändrat förutsättningarna för alla mänskliga relationer och kontakter och för socialt umgänge med varandra. Social distansering är ju ett nyckelbegrepp i dessa tider och som nog ingen av oss har lyckats undgå att notera. Trist, men helt nödvändigt enligt experterna, och som vi gör klokt i att lyda och följa!

Men finns det då inget positivt alls med en tid som denna?! Är det bara eländes elände med såväl sorg som rädsla som de främsta ingredienserna i våra tankar och känslor just nu?! Jo, jag påstår att det finns det! Och jag skulle vilja lyfta fram två saker som jag noterat har något hoppfullt och positivt över sig.

Det första är att vi verkar ha fått en större samhörighet mellan alla oss människor. Trots att vi inte kan träffas och umgås på sådant sätt som tidigare varit så självklart för oss, så känns det som om livets förutsättningar har blivit mer rättvisa. För vi sitter alla i samma båt! Vi är alla lika sårbara och utsatta för något ogripbart ont. Klassgränser, kulturella gränser, religiösa gränser, politiska gränser är mer eller mindre irrelevanta och ointressanta i en tid som denna. Vi hör alla ihop, vi är en enda mänsklighet! Meningsskiljaktigheter och konkurrenstänk får stå i bakgrunden till förmån för medmänskliga handlingar och empatiskt sinnelag för att gemensamt bekämpa fienden covid-19.

Det andra är att vi måste just nu lära oss att leva i nuet. Innan Corona-pandemin så stod den rastlösa planeringen inför framtiden i fokus för de allra flesta av oss. Upplevelsehysterin var total! Men idag har vi inte någon som helst kontroll över framtiden och hur den kommer att se ut. Utan vi är helt enkelt tvingade att leva i nuet! Därför finns ju alla förutsättningar till att vi kan få glädja oss över livets små saker på ett helt annat sätt än när vi hade tusen planer inför framtiden! Och så mycket kan vi väl säga att vi verkar ha återupptäckt naturen och vad mycket den har att ge oss. Aldrig tidigare har väl så många sökt sig ut för att ströva i skog och mark, att njuta av innehållet i den medhavda picknick-korgen, att ta sig tid att lyssna på den hoppfulla fågelsången och betrakta den ljusa nyutslagna grönskan. Naturen, skapelsen, som ju hela tiden stått till vårt förfogande, men som vi alltför ofta valt bort till förmån för långväga resmål och häftiga och spektakulära upplevelser.

Så visst finns det mycket positivt i dessa tider – trots allt! Och inte bara positivt så där i största allmänhet, utan kanske att vi faktiskt just nu kan få hjälp att hitta tillbaka till det djupt mänskliga hos oss! Hitta tillbaka till oss själva, där vi får såväl ro som lugn att fundera över vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt i våra liv! Och det är väl det största som kan hända oss i dessa sorgliga pandemitider!

Var inte rädd!

Det är inte lätt i dessa tider för en bloggare som jag att variera innehållet i inläggen. Jag vill ju gärna skriva om såväl stort som smått som händer ute i stora världen eller hemmavid, och utifrån det förmedla mina egna tankar och reflektioner. Men det allt överskuggande som nyhetsredaktionerna ger oss idag är ju senaste nytt om Corona-krisen. Allt annat som skapade stora och feta rubriker för bara några veckor sedan, som t ex den eskalerande gängkriminaliteten, den förtvivlade situationen för flyktingarna vid gränsen mellan Turkiet och Grekland, domedagsprofetiorna om en kommande miljökatastrof, är det nästan helt tyst om, eller möjligen når oss som korta och undangömda notiser.

Det är verkligen en märklig tid vi lever i på mer än ett sätt! Världen och tillvaron har tryckt på den stora pausknappen för nästan allt annat än Corona-krisen, och vi ”vanliga” bara väntar på att denna kris snart ska vända och allt ska återgå till det normala….!
Men än så länge uttrycker många människor en stor rädsla. Och rädslan har ofta sin grund i ovissheten, i osäkerheten, att inte förstå, att inte ha kontroll, att inte kunna påverka. Allt sådant som vi här i Sverige och i västvärlden i stort, har inbillat oss var ett närmast överstökat och förgånget stadie i vår historia. För vi har ju oftast framstått, i kontrast mot vad vi får uppleva idag, som väldigt självsäkra och att vi har det mesta här i livet under full kontroll. Undra på att denna kris som vi befinner oss i just nu, har naggat rejält i kanten på vår självbild som oövervinnerliga och t o m som odödliga. Och undra på att fallet från full kontroll till total ovisshet skapar djup osäkerhet och rädsla hos oss.

Därför vill jag ge som en hälsning till dig idag: var inte rädd! Och denna hälsning ger jag inte i egenskap av någon slags konsult i optimistiskt och positivt tänkande. Nej, denna hälsning och uppmaning hämtar jag från Bibeln. Det är en hälsning som förekommer inte mindre än 400 gånger. Visst är det änglar som ger denna hälsning, men framför allt är det Jesus själv som uttalar dessa ord till människor i hans närhet som är i behov av denna hälsning. Var inte rädd!

En sådan hälsning skär rakt igenom alla tidsgränser! Den vill uppmana oss att våga kasta oss ut på sju famnars djup och släppa lite på kontrollen över våra egna liv, och istället mer våga vila i tilliten till att någon utanför oss själva vill oss väl! Att vi skulle betrakta oss själva som en liten men dock så viktig del i en oändligt mycket större verklighet utanför vår snäva livshorisont! Att vi skulle ana att Jesu uppmaning ”var inte rädd” är ord med en gudomlig klangbotten!

Tänk om Corona-krisen kan ge människor ett tillfälle att få omvärdera sina liv, där den ödmjuka tilliten till någon utanför oss själva blir alltmer framträdande! I så fall har inte ens denna kris varit helt meningslös!

Tillvarons paradoxer!

Tillvaron består av ett antal motpoler och paradoxer. Och för att kunna upptäcka det ena ledet i motsatsparet måste vi veta något om det andra. Med andra ord: vi kan inte veta hur framgång känns om vi aldrig mött motgångar! Vi kan aldrig glädja oss åt ljuset om vi aldrig befunnit oss i mörker! Vi kan aldrig uppskatta livet om vi aldrig levt i dödens närhet! Vi kan aldrig förstå vad glädje är om sorgen aldrig kastat sin skugga över oss! Och så kan vi hålla på att räkna upp det ena motsatsparet efter det andra, som samtidigt är varandras förutsättningar för att livet och tillvaron ska upplevas som mer hel och något mer begriplig.

Just nu lever vi i den stora ovisshetens och osäkerhetens tid! Såväl experter som politiker som vi ”vanliga”, står i större eller mindre utsträckning frågande och undrande vad det omtalade lilla viruset ska ta för vägar och hur det ska utvecklas. Ett samhälle som vårt, där vi lyft fram betydelsen av inkludering av människor, och där social isolering har uppfattats som skadlig för en människa, får nu lära sig helt andra ord, nämligen social distansering. Begrepp som tusentals människor solidariskt har anammat för att skydda såväl sig själva som sina medmänniskor, och för att inte smittspridningen ska få ett alltför snabbt förlopp. Åtgärder som i dessa tider är helt nödvändiga!

Men vi måste ju samtidigt erkänna att tillvaron just nu upplevs av oss som lite overklig och skrämmande. Vi känner inte alls igen oss! Det är som en slags ond dröm, som vi hoppas snart ska ta slut och allt ska bli som vanligt igen! Men just nu kan vi bara konstatera: det svåra och mörka i tillvarons motsatspar och paradoxer är oss påtagligt nära. Och där måste vi säkerligen befinna oss ett tag framöver. Men vad var det jag sa inledningsvis: jo, vi kan aldrig på riktigt glädja oss åt ljuset om vi aldrig varit i mörkret. Så håll ut! För på andra sidan Corona-krisens dagar finns alla möjligheter för oss att kunna glädja oss åt och uppskatta livet på ett mycket mer fördjupat sätt än vad vi någonsin tidigare gjort. Kanske vi i så fall kan benämna Corona-krisen för en hjälp till din och min mognadsprocess?!

Ibland liksom hejdar sig tiden……

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker”. Så börjar en dikt skriven av författaren Alf Henriksson. Och just dessa ord upplever jag som högst relevanta och aktuella i dessa tider, Corona-tider. För utbrottet av Corona-viruset har liksom hejdat tiden ett slag! Vi kan nästan indela tiden i ett före och ett efter som vi blev varse förekomsten av detta virus. Det kom som en blixt från en klarblå himmel, vi var inte alls förberedda på något sådant. Vi kan bara konstatera att detta har skrämt upp många människor ganska rejält. Befogat eller inte låter jag vara osagt, men det är i sammanhanget egentligen irrelevant. För rädsla är en känsla, och att försöka övertyga en människa om att hennes känsla av rädsla är fel, är oftast mer eller mindre meningslöst.

Men visst verkar det som om hela tillvaron just nu har hejdat sig och tryckt på den stora pausknappen. Ett helt lands befolkning har satts i karantän, alla stora evenemang riskerar att senareläggas eller t o m helt ställas in, företag stänger ner, börserna rasar, besöksförbud på äldreboenden, politiker sitter i krismöte, sjukhusen förbereder sig för anstormning av smittade, flygturer ställs in, ankomsthallar och restauranger är tystare och mer folktomma än vanligt osv osv. Vad är det som händer?! Jo, men visst är det så, att just nu verkar tiden liksom hejdat sig ett slag!

Men är allt detta enbart av ondo?! Nej, skulle jag vilja påstå! För jag tror att det är inte bara tiden som ibland behöver hejda sig, utan även vi människor. Och när livet och tillvaron krackelerar, när vi inte kan ta något för givet, när sårbarheten och osäkerheten blir smärtsam tydlig i våra annars rätt så självsäkra liv, när tillvaron mer verkar vila på ett gungfly än på en stabil grund, först då kanske eftertänksamheten kan få en chans att göra sig gällande i våra liv. Att vi då lättar på foten som för det mesta vilar tungt på vårt livs gaspedal. Kanske vi i dessa tider börjar inse att egentligen har vi inte rätt till någonting här i livet, utan allt är ett enda stort lån till oss. Om det kan bli så, ja, då har inte ens Corona-viruset varit helt meningslöst, för det var då som vi fick möjlighet till att hejda oss ett slag!

Vågar du vara en influencer?!

Du har väl hört ordet och begreppet influencer?! Ett mycket trendigt ord och en mycket trendig sysselsättning för många idag, inte minst unga människor. En influencer är ju en slags opinionsbildare som direkt eller indirekt vill påverka attityder och handlingar hos sina följare, och de vill på olika sätt fånga följarnas intresse genom att ge uttryck för sina åsikter och insikter i de mest skiftande ämnen. Det kan gälla allt från klädmode och smink till övertygelser och åsikter i en viss politisk och ideologisk riktning. Det finns några affischnamn just nu på influencer-himlen med en extra stjärnglans, och som har fått en kolossalt stor uppmärksamhet och genomslagskraft. ”Vill ni se en stjärna se på mig” är det som om de vill förmedla till alla som följer och beundrar dem. Så influencer är ordet för dagen!

Då är frågan: är du en influencer? Vilken konstig fråga, kanske du tänker. Jag är ju ingen känd person, och vem skulle lyssna på och ha intresse av vad jag har att förmedla?! Då skulle jag vilja uppmuntra dig genom att säga: du ska inte underskatta dig själv, för du kan i allra högsta grad påverka attityder och handlingar i en positiv riktning hos din omgivning. Du kanske inte har möjlighet att nå människor i hundratals eller tusentals, men på just de platser och i de sammanhang där du finns, där kan du verkligen vara en influencer, en opinionsbildare, mot mobbning, mot skvaller och förtal, mot att förminska och osynliggöra en annan människa, mot kränkande och sårande attityder och ordval, mot avundsjuka och misstänkliggörande påståenden om människor, osv osv. Så kom inte och säg att du inte kan vara en influencer! Bara du vill och bara du vågar!

Vad gör vi med ”idag”?

Världsekonomiskt forum i Davos fyller 50 år. Och många av världens makthavare samlas där under några dagar för att prata om klimatfrågan och världens framtid och dess utmaningar. Och två av huvudtalarna, som definitivt drar till sig den främsta mediala uppmärksamheten, är dels USA:s president Donald Trump, dels den svenska världsberömda unga klimataktivisten Greta Thunberg. Dessa personer har två totalt olika världsbilder, två totalt olika ingångar för sina respektive tal och för sitt engagemang. Där den ena är optimistisk inför framtiden med utgångspunkt från ekonomiska realiteter, medan den andra har en betydligt mer pessimistisk syn på framtiden med utgångspunkt från forskningens tydliga rapporter om en kommande och snar miljökatastrof för vår planet. Såvida inte drastiska åtgärder görs idag för att rädda jorden från undergång inom en inte alltför avlägsen framtid. Till det behövs då långtgående politiska beslut för att ändra människors levnadssätt, och för att på så sätt kunna uppnå en mycket mer hållbar utveckling, där utveckling i mångt och mycket istället stavas avveckling.

Och någonstans mittemellan står nog de flesta av oss, för vi tycker inte att vi har tillräcklig kunskap i ämnet, och därför vet vi inte riktigt vad vi ska tro eller på vilket ben vi ska stå. De allra flesta människor verkar i dagsläget inte beredda att avstå alltför mycket av sin livsstil och levnadsstandard, hur mycket än forskarna larmar om undergång och katastrof. Kanske lite märkligt, men också ganska mänskligt! För jag tror att människan i grund och botten är mer positiv än negativ, och orkar inte med alltför mörka domedagsprofetior, som gärna framlockar rädsla. Och rädda människor är för det mesta handlingsförlamade människor.

Kanske vi även i det här sammanhanget skulle lyfta fram ordet och begreppet lagom. Att tillvaron sällan är helt svart eller vit, utan något mittemellan. Möjligen kan Martin Luthers ord få vara oss till hjälp: Om jag visste att världen skulle gå under imorgon, skulle jag ändå plantera mitt äppelträd idag! Trots insikten om de mörka realiteterna ”imorgon”, så har vi ännu ”idag” i vår ägo. Frågan är: vad gör vi med ”idag” som fortfarande står till vårt förfogande?!

Förlora inte tron!

Så är då festen över för den här gången! Jag menar, alltifrån 1:a advent över jul och över nyår. Alla dessa helgdagar och festdagar, så att vi ibland riktigt kan längta till att det ska bli vardag igen. Men vi behöver festen, vi behöver avbrottet från vardagen. Och nu när vi är inne i vardagen igen, så kan det verka långt till nästa avbrott i den gråa lunken. Men just kombinationen av fest och vardag behöver vi alla i våra liv.

Annars har detta nya år verkligen inte börjat med feststämning när vi blickar ut över världen. Det har istället inneburit en rivstart i negativ bemärkelse. Det upptrappade spända läget mellan Iran och USA, det kraschade planet med 176 personer ombord, och det fortsätter att brinna i Australien. Svarta rubriker och svarta händelser! Som skapar oro och sorg hos många och även en känsla av uppgivenhet. För ibland kan det vara svårt att upprätthålla en positiv syn på människan och mänskligheten, som bidrar till så mycket elände för vår värld. Men så här på en av årets första dagar skulle jag vilja förmedla ett uppmuntrande citat av Mahatma Gandhi: Du får inte förlora tron på mänskligheten. Om några droppar i oceanen är smutsiga, så blir inte oceanen smutsig.

GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!!

Hitta hem!

Det finns väl ingen annan tid på året då vi erbjuds så mycket från olika håll och kanter som just inför julen. Och med det menar jag att vi då översköljs av erbjudanden att kunna få uppleva julstämning! Det sägs ju i reklamen, ja, nästintill indoktrinerar oss att tro, att om vi inte får äta den eller den sortens sill, eller om vi inte får knäcka den eller den sortens nöt, eller om vi inte har tillgång till den eller den sortens stearinljus, eller om vi inte får just det receptet på vörtbröd, eller om vi inte får se det eller det TV-programmet, eller om det inte pudras vitt av snö och rimfrost på träd och mark, ja, då blir det ingen jul, eftersom det då kan bli svårt, nästan omöjligt, att komma i rätt stämning. Men då förstår vi alla att om jul är liktydigt med stämning, blir julen oerhört bräcklig och skör. För stämningar och känslor kan ju variera från år till år, till och med från stund till stund. Tillvaron och våra egna liv är ju inte statiska, och därför är inte heller våra känslor det. Det går upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka, beroende på vad som händer och möter oss i livet. Därför är det vanskligt att bygga upp julens firande huvudsakligen kring stämning och känslor, för dessa skiftar därför att livet och tillvaron nu en gång för alla skiftar!

Julen har under årens lopp också fått skiftande beteckningar. Vi hör ofta att det är gemenskapens och familjens högtid, eller barnens högtid, eller den stora glädjens högtid, eller den goda matens högtid. Och för en tid sedan hörde jag att julen också är den stora hemvändarhögtiden. Och med det menas att vid jultid är det ett oändligt antal människor som för några dagar vänder hemåt till den plats där man upplevt sin barn- och ungdomstid, då man vill söka sig tillbaka till sina rötter, till sitt ursprung. Men då tänker jag så här: kanske kan denna benämning på julen få innebära något större och djupare än bara detta att få söka sig hemåt till sin hemstad och hembygd. Kanske vill julens budskap om ett litet utsatt och värnlöst barn liggandes i en krubba i ett dragigt stall, hjälpa oss att hitta hem, hem till det lilla värnlösa barnet inom oss själva. Detta lilla barn som genom åren alltmer kommit i bakgrunden hos oss till förmån för vår duktighet, vår karriär, vår effektivitet, vår prestige, vårt oberoende av andra. Tänk om vi denna jul skulle få söka oss hem till det oskyldiga, till det värnlösa, till det tillitsfulla, till det villkorslösa, till att ”bara vara”. Att barnet inom oss får ta den största platsen, får inta hedersplatsen! Vet du, då kan vi verkligen fira jul, helt oberoende av om julstämningen har infunnit sig eller inte! Det vore väl helt underbart?!

Snällhetslådan!

Nu har årets julklapp utsetts: mobillådan! En rektangulär liten oansenlig låda med fack för att vi där ska kunna placera vår mobiltelefon när vi känner att vi vill pausa från att ständigt och jämt hålla koll på mobilen. En slags hjälp för att bli mindre styrd av alltför mycket skärmtid, och då vi istället kan ägna oss åt något annat nyttigt och trevligt än att stirra på mobilskärmen. Så bra!!

Annars tycker jag nog att årets julklapp kunde blivit något tvärtemot mobillådan. Jag menar: mobillådan är ju till för att begränsa vårt mobilanvändande, medan mitt förslag på årets julklapp 2019 inte är en begränsning, utan istället något som vi behöver mycket mer av! Att vi ur denna låda ska kunna ösa och ösa i alla lägen och olika sammanhang. Vad heter då årets julklapp enligt mig? Jo: SNÄLLHETSLÅDAN! Snällhet är ett sådant där ord som vi ofta gör oss lite lustiga över och betraktar som omodernt och inte riktigt passar in i vårt högteknokratiska samhälle, som ofta har en tendens att bli så opersonligt och kallt. Vet du, just därför behövs snällhet mer än någonsin! Att vara snäll är att vilja andra väl på ett genuint och äkta sätt! Att vara snäll är att vara generös med uppmuntrande ord och medmänskliga och empatiska handlingar! Att vara snäll är att på ett helt naturligt och okonstlat sätt ge en medmänniska ett varmt leende! Att vara snäll är att ta sig tid att vara närvarande i en sorgsen medmänniskas liv när andra rusar iväg och absolut inte har tid! Att vara snäll är att se något gott i varje människa! Och så kan vi hålla på med den ena fina yttringen efter den andra då en människa är genuint snäll.

Därför slår jag fast utan att tveka: årets julklapp 2019 borde vara snällhetslådan! Punkt slut!

Mot alla odds!

Så är då allhelgonahelgen över för i år. En helg där vi minns nära och kära som inte längre finns hos oss på annat sätt än i våra minnen och tankar. En gravsmyckningshelg då tusentals ljus lyser på kyrkogårdarna och trotsar det kompakta novembermörkret. En helg där vi får bli lite eftertänksamma över livets ändlighet, att allt som har liv inom sig kommer till ett nedvissnande och en slutlig gräns. Dödens mysterium verkar ha en kod som är omöjlig för oss att kunna knäcka. Ett mysterium som är omgärdat av ovisshet, av många fler frågor än svar, av rädslans alla igenkänningstecken. Och frågan är ju inte om vi ska dö, utan när vi ska dö. Vem av oss hoppar jämfota av lycka inför ett sådant konstaterande?! Vem av oss kan leva opåverkade och sorglösa inför livets odiskutabla bortre gräns?!

Och ändå: varje dag går de flesta av oss upp och möter en ny dag med tillförsikt och glädje och finner livet meningsfullt och värt att satsa på! Ändå planerar vi inför nya resor med spännande utmaningar och upplevelser! Ändå lagar vi mat och lär oss nya recept, ändå går vi på gym för att träna vår kropp, ändå planerar vi för nya släktkalas och fester, ändå går vi på kompetenshöjande kurser och utbildningar…. Ändå, trots nedvissnandets och dödens ofrånkomliga realitet och närvaro! Detta måste väl ändå vara ett bevis på att hos de flesta av oss är livets DNA betydligt mer framträdande än dödens DNA. Ett bevis på att livet måste, mot alla odds, vara starkare och mer närvarande än dödens om än alla så tydliga och ofrånkomliga tecken på sin livsfientliga närvaro. Eller….?!