Så nådde oss nyheten om att den månghundraåriga katedralen Notre Dame i Paris stod i lågor. Overkliga och surrealistiska bilder kom in i våra vardagsrum via TV-skärmen och gjorde oss nästan förstummade. En stor och mäktig byggnad hotades att mitt framför ögonen på oss totalt förstöras och utplånas. Och inte bara fransmännen sörjde, utan en hel värld reagerade med starka känslor! Såväl katoliker som icke-katoliker, såväl troende som icke-troende, det spelade ingen roll, alla gav uttryck för sin bestörtning och sorg över det inträffade. Svenska TV-kanaler, som verkligen inte skämt bort oss med att vilja förmedla sådant som berör kyrkans eller trons värld, hade plötsligt denna händelse som en top-line-nyhet. Och den förre moderatledaren Carl Bildt skrev på sitt Twitter-konto: ”Det känns som slutet på allt. Europa gråter.” Hela händelseförloppet utspann sig i en atmosfär med närapå apokalyptiska förtecken.
Jag måste medge att detta otroliga engagemang förvånade mig en aning. Notre Dame är visserligen inte vilken kyrka som helst utan tillhör vårt världsarv. Och självklart har denna katedral varit ett ”måste-besöksmål” för miljontals turister, och visst har den också varit full av ovärderliga skatter ur såväl religiös som kulturell synvinkel. Men ändå!! Kanske är en av förklaringarna till hela världens sorg, att denna mäktiga katedral har genom århundraden fram till vår tid fått stå som en symbol för att det trots allt måste finnas något som är helt oberoende av tidens gång, något som inte står och faller med alla moderna och nyckfulla trender och strömningar. En symbol för det orubbliga och oföränderliga i en annars så hysteriskt föränderlig värld och tillvaro. Katedralens spiror, som sträckte sig upp mot det oändliga och hemlighetsfulla universum, har väckt människors längtan efter det utomvärldsliga, bortanför och utanför den inomvärldsliga begränsningen.
Låter detta flummigt och en föga trolig förklaring till världens reaktion på denna händelse?! Kanske det, men ur min synvinkel helt möjlig!!