Ibland när jag blir lite djupsinnig och eftertänksam över tidsandan, så ställer jag mig frågan: är vi egentligen så fria som vi tror vi är? Visst bor vi i ett land där vi kan vara stolta och tacksamma över all frihet inom olika områden som människor under historiens gång har lyckats skapa genom politiskt arbete och politiska beslut, genom en klok och human lagstiftning, genom en människosyn som vilar på övertygelsen om alla människors lika värde och okränkbarhet. Vi lever verkligen i en av världens mest utvecklade och långtgående demokratier, till skillnad från många andra länders statsskick där människor dignar och lider under ofrihetens lagar. Någon har sagt att ett fritt land känner man igen på att ingen är tvungen att lyssna när makthavarna talar. Det ligger en djup sanning i det påståendet!
Men trots denna stora demokratiska frihet som vi har inom olika områden, så ställer jag frågan igen: är vi nutidsmänniskor egentligen så fria som vi tror vi är?! Det är frågan! Om vi leker med tanken att vi, som så gärna önskar framställa oss själva som föregångare och föredöme när det gäller frihet, vi som basunerar ut vårt ständiga och rastlösa rop efter ännu större frihet på ännu fler områden, tänk om detta mest har att göra med ett slags självförverkligande för att vi ska kunna maximera vår egen personliga framgång och lycka, kosta vad det kosta vill? Att ingen annan, särskilt inte någon auktoritet av något slag, ska bestämma över hur vi ska leva våra liv?! Men är det verkligen frihet att varje människa är sin egen måttstock för vilka friheter man anser sig ha rätt till? Författaren George Bernard Shaw sa en gång: Det som gör folk till slavar är deras intensiva önskan att vara fria! Ett ganska kontroversiellt och paradoxalt påstående. Men tänk om det är så att vi riskerar bli våra egna slavar under den gränslösa frihetens ok?! Hm, kanske tål att tänka på!