Så sätter jag mig ner för att skriva ytterligare ett blogginlägg. Ofta när jag gör det, och även med mina Facebook-inlägg, så vet jag ganska exakt vad jag ska skriva om. Något om världsläget, något om tillståndet här hemma i gamla ”Svedala”, något som jag själv varit med om och som väckt känslor hos mig av glädje, vrede, förvåning eller allmänt vardagsfilosofiskt resonemang. När man har en blogg så underlättar det självklart när och om man får inspiration att skriva om det man vill förmedla.
Men just nu när jag är på mitt arbetsrum och står framför min dator och känner att jag egentligen skulle behöva formulera något riktigt bra och läsvärt blogginlägg, så infinner sig en slags inre tystnad, och prestationsångesten sticker fram sitt fula tryne. Jag vet inte ett dugg vad jag ska skriva om. Det beror ju inte på att det inte har hänt något, för det händer ju mer eller mindre omvälvande och skrivvärda saker hela tiden. Vi har ju följetongen Donald Trump där borta i det stora landet i väster, som ju inte slutar att förvåna med det ena politiska utspelet efter det andra, och kränker människor i allmänhet och journalister i synnerhet ”i parti och minut”. Och i vårt eget land verkar det som om regeringsfrågan befinner i ett dödläge och i ett slags ingenmansland. Och här i Skaraborg har vi haft ytterligare ett jordskalv i Skövdetrakten och som även kändes på Kinnekulle. Så visst finns det att skriva om och reagera på. Ändå är det som jag just nu inte har lust att skriva om nånting. Just nu känns de välformulerade orden och meningarna så långt borta och ointressanta. Jag känner mig tom, på gränsen till lite håglös. Får skylla på höstens och den mörka årstidens intåg. Behöver säkert lite AD-vitaminer och C-vitaminer, så kommer säkert inspirationen tillbaka. Eller också är det bara att acceptera, och kanske t o m vara tacksam över, den inre tystnaden. Att man inte alltid behöver tycka till och formulera något, utan bara vila i att ”det är som det är”. Att min blick får vila på en liten tavla ovanför mitt skrivbord där någon säger: Kom till mig, så ska jag skänka er vila! Hm, kanske var det ingenting mer och ingenting mindre än dessa ord som jag skulle få förmedla idag till både dig och mig?! KOM TILL MIG, SÅ SKA JAG SKÄNKA ER VILA!
Tänk att även du kan känna dig inspirationslös!? Jag känner igen mig i dina ord. Den hopplöshet som infinner sig i min kropp då tv’n sättes på och ”nyheterna” hörs. Alla dessaspekulationer om att :” jag vill absolut inte leka med dig, eller vi ska hålla ihop i vårt lag, någon annan får vara med förutsatt att de tycker som vi!!!” Ja, sandlåda är det verkligen. Dessa politiker ska styra vårt land!? De som inte ens kan samarbeta där de är!! Nej! Tystnaden nere vid sjön är helande för själen…..
Nu till något roligare. I söndags deltog jag i Mellby kyrka tillsammans med Råda kyrkokör och ”vår” Nicolaikör. Vi framförde Vivaldis Gloria med den äran. Lite skryt får väl erkännas. Så får vi göra detta en gång till fast nu i Nicolaikyrkan. Hoppas att många kommer och lyssnar.Så underbart det är att få dela denna gemenskap tillsammans och ”låta” vackert ihop. Allt till Guds ära! Delar dina ord ”KOM TILL MIG, SÅ SKA JAG SKÄNKA ER VILA”
Tack Kerstin för din kommentar och dina tankar! Javisst är det just nu på många sätt en märklig tid vi lever i. En tid som faktiskt kan dra såväl energi som inspiration ur vem som helst av oss. Men vi hoppas att våra politiker snart tar sitt ansvar och räcker ut sina händer mot varandra lite mer förutsättningslöst än vad som varit fallet hittills. Den som lever får se hur denna tragikomiska historia slutar.
Vad skönt att i dessa tider där så många talade ord och åsikter står mot varandra, få vila i sångens och musikens tonspråk. Ett språk som kan läka och hela när andra språk mest söndrar och andas maktfullkomlighet. Hoppas S:t Nicolai kyrka blir fullsatt när Vivaldis Gloria ska ljuda mellan valven!