Mot alla odds!

Så är då allhelgonahelgen över för i år. En helg där vi minns nära och kära som inte längre finns hos oss på annat sätt än i våra minnen och tankar. En gravsmyckningshelg då tusentals ljus lyser på kyrkogårdarna och trotsar det kompakta novembermörkret. En helg där vi får bli lite eftertänksamma över livets ändlighet, att allt som har liv inom sig kommer till ett nedvissnande och en slutlig gräns. Dödens mysterium verkar ha en kod som är omöjlig för oss att kunna knäcka. Ett mysterium som är omgärdat av ovisshet, av många fler frågor än svar, av rädslans alla igenkänningstecken. Och frågan är ju inte om vi ska dö, utan när vi ska dö. Vem av oss hoppar jämfota av lycka inför ett sådant konstaterande?! Vem av oss kan leva opåverkade och sorglösa inför livets odiskutabla bortre gräns?!

Och ändå: varje dag går de flesta av oss upp och möter en ny dag med tillförsikt och glädje och finner livet meningsfullt och värt att satsa på! Ändå planerar vi inför nya resor med spännande utmaningar och upplevelser! Ändå lagar vi mat och lär oss nya recept, ändå går vi på gym för att träna vår kropp, ändå planerar vi för nya släktkalas och fester, ändå går vi på kompetenshöjande kurser och utbildningar…. Ändå, trots nedvissnandets och dödens ofrånkomliga realitet och närvaro! Detta måste väl ändå vara ett bevis på att hos de flesta av oss är livets DNA betydligt mer framträdande än dödens DNA. Ett bevis på att livet måste, mot alla odds, vara starkare och mer närvarande än dödens om än alla så tydliga och ofrånkomliga tecken på sin livsfientliga närvaro. Eller….?!

3 tankar på “Mot alla odds!”

  1. Tack Anita ! För dina trösterika ord, ord som ger oss värme, hopp, kärlek!
    Jag är så tacksam kunna följa och läsa dina ord!
    Tack🤗
    Varma hälsningar Ann-Christin Gunnarsson

  2. Tack Anita!
    Tack för dina tröstrika ord som ger oss värme, tröst och kärlek
    Jag är så tacksam att få följa o läsa dina värmande ord!
    Tack🤗
    Med vänlig hälsning
    Ann-Christin Gunnarsson

  3. Allhelgonahelgen är vacker med alla ljus på kyrkogårdarna. Dödens närhet finns och livet känns som ett lån en gåva.
    Minnen kommer, tårar rinner men även leenden. Döden är dold för oss, men alla vet att det finns ett oundvikligt slut på det liv vi lever här.
    Vi äger inte livet, men ÄNDÅ som Du säger Anita planerar vi som vi gjorde det, vi planerar inför framtiden.
    Ja kanske livets DNA är starkast inom oss?!

Lämna en kommentar