Är det fult att åldras vackert?!

I dagens samhälle verkar det finnas en ångestladdad inställning till att åldras! Därför har det gått inflation i att vilja förändra och ”förbättra” sitt utseende genom botoxinsprutning, läppförstoring, fettsugning, skönhetsoperation av kroppsdelar man är missnöjd med etc. Detta förhållningssätt är egentligen obarmhärtigt mot oss själva att inte kunna slappna av och helt enkelt acceptera livets gång och att kunna åldras naturligt och vackert.
Här nedan ger jag ett smakprov på och ett utdrag ur en artikel i min bok TÄNKVÄRT, som handlar just om åldrandets tecken.

I dagens samhälle har det närapå blivit något fult, frånstötande och till och med onormalt att åldras. Det är ju inte minst all denna reklam för diverse skönhetsprodukter skuld till. För denna reklams yttersta syfte är ju få oss att tro, att åldrandets såväl stora som små tecken kan vi hålla ifrån oss och avhjälpa om vi bara inhandlar dessa varor som deras supersnygga modeller och kändisar gör reklam för. Produkterna ska upplevas av oss som helt nödvändiga och omistliga för alla som vill behålla sin fräschör och ungdomliga image. Och så har du väl noterat att det ofta läggs till i reklamen för sådana produkter som en slags slutknorr ”because we are worth it”. Undra på att vi då faller lätt för lockropen från de kommersiella krafterna som tjänar pengar och lever gott på vår rädsla och ängslan att börja se gammal ut.

Men ett av det vackraste jag kan få vara med om är när jag blickar in i en gammal människas ansikte och då få upptäcka, att trots alla rynkor och djupa fåror, kan de ändå ha kvar de spelande ögonens nyfikenhet på livet. Rynkorna och de djupa fårorna är ju bara tecken och bevis på att han eller hon har fått leva i år mätt ett långt liv. Rynkorna och vecken innehåller ju en lång och intressant livsberättelse om just den människans dalar och höjder, motgångar och framgångar, sorger och glädjeämnen, förluster och vinster som livet har utdelat. En ung människas ansikte präglas av en rastlös oro efter något nytt och något bättre. Men en gammal människas ansikte har ofta ett stoiskt lugn över sig som signalerar att det finns en acceptans över att livet en gång för alla blev som det blev.

Men tänk om det är så att vår rädsla att åldras bara är en omskrivning och ett uttryck för vår rädsla att dö?!