Ge inte upp!

Nu var det länge sedan jag skrev något på min blogg. Det har varit och är fortfarande en hel del jobb som ”kommer i vägen” för att kunna koncentrera mig på att formulera något meningsfullt blogginlägg. Men här kommer ett. Om det är så meningsfullt får ni själva bedöma, men jag kände att jag fick lite inspiration till att skriva.

Och den inspirationen kommer ju inte minst ifrån den prunkande naturen just nu. Det blommar och grönskar och kvittrar som aldrig förr. Och de flesta av oss blir så glada och lyckliga över detta. Och inte bara glad utan även tacksam att vi ännu ett år får vara med om naturens totala förvandling och förnyelse. Det är så oerhört livstillvänt och står i så bjärt kontrast till såväl världsläget som till läget i vårt eget land. Mörkrets och ondskans krafter verkar just nu ha kraftsamlat sig till hänsynslös attack och förnedring. I detta finns absolut inget meningsfullt, utan vi står förstummade och nästintill paralyserade inför ondskans framfart som vi får bevittna i dessa dagar.

Desto viktigare att vi just i denna tid hittar motivationen att aldrig någonsin kapitulera inför mörkrets makter, att aldrig någonsin ge upp kampen för att det goda ska få det sista ordet. Och den motivationen och inspirationen kan den ljuvliga försommaren ge oss, som i varje fågelkvitter, i varje blomdoft, i varje böljande rapsfält, i varje ramslöksäng, får viska till oss: var inte rädd, ge inte upp, för det vackra och det goda ska segra, MÅSTE segra!!

Farväl restriktioner!

Så är då de flesta restriktionerna för pandemin borta, och vi kan börja leva mer normalt igen, särskilt om vi är vaccinerade. Med andra ord: vi får umgås igen utan att ha måttbandet till hands för att tvåmeters-regeln inte ska överskridas! Vi får ge varandra en kram eller ett handslag utan att drabbas av dåligt samvete eller av omedelbar rädsla att vi kanske smittat någon eller själv blivit smittad! Vi får gå på teatrar, konserter och biografer utan att först bli inräknade som får i fållan eller att trassla med att visa upp vårt vaccinpass. Vi får gå på matcher och idrottsevenemang precis så många som läktarna och arenorna kan ta, och skrika ut vår glädje över gjorda mål och resultat! Vi kan börja planera och drömma om resor fjärran eller nära! Farväl social distansering! Farväl isolering och karantän! Farväl ordet restriktion som vi aldrig vill höra igen! Utan nu ropar vi ut de fyra befrielseorden ”nu är det över”!!!!

För det är det väl??!!

Håll hoppet levande!

I denna till synes så hopplösa tid är det desto viktigare att vi orkar och vågar bejaka hoppet. Det trotsiga och ologiska hoppet som ser det ingen annan ser, som hör det ingen annan hör, som tror det ingen annan tror! Om och när hela nationer och enskilda människor ger upp och mister hoppet, vad händer då?! Jo, då ligger fältet fritt som en jättelik autostrada för ondskan och dess hantlangare.

Så hoppet är det absolut sista som får överge oss. Som någon klok människa har sagt; Den som hoppas har allt, men den som inte hoppas har mist allt! Det är livsviktigt att vi är med och förstärker hoppet, att vi bejakar hoppet, att vi synliggör hoppet. Hoppet som trotsigt vägrar att ge upp, hoppet som får vara en stege att klättra på, från upplevelsen av mörker och hopplöshet upp till det livsbejakande dagsljuset.

Och kom ihåg: Den som förlorar pengar förlorar inget. Den som förlorar vänskap förlorar något. Den som förlorar kärlek förlorar mycket. Den som förlorar hoppet förlorar allt!

Tänkvärt!

Dalai Lama är Tibets politiske och religiöse ledare. Han förespråkar tolerans, kärleksfullhet, medkänsla och ickevåld. Dalai Lama fick år 1989 Nobels fredspris för sin fredliga kamp för sitt lands frihet. Så det är en man som många ser upp till och har som ett slags ideal för hur vi ska kunna leva i en värld utan våld och intolerans, och istället försöka leva i harmoni med varandra.

Dessutom har vi ett otal tänkvärda citat av denne man. Och jag fastnade för ett av alla dessa som lyder så här: Om du tror att du är för liten för att göra skillnad, försök att sova med en mygga i rummet. Ytterligare kommentarer eller utläggningar av ett sådant citat känns helt onödiga och fullständigt överflödiga!

Ödesmättat klimatmöte!

FN:s Klimatmöte i Glasgow pågår för fullt! Världens makthavare är på plats för att med absolut nödvändighet komma fram till viktiga beslut och resultat som ska gynna det globala klimatet och den globala miljön. För nu gäller det att inte bara ha fromma förhoppningar och önskningar om förbättringar, utan nu måste det till drastiska och skyndsamma åtgärder för att kunna rädda vår planet från en kollaps, en härdsmälta, på grund av överhettning. Det är verkligen ett allvarligt läge som moder jord befinner sig i, i stor utsträckning orsakat av skapelsens krona, d v s av oss människor!

Unga klimataktivister världen runt gör sitt yttersta för att genom sina kraftfulla slagord väcka oss alla, alltifrån enskilda människor till världens alla länder och nationer. Om inget görs NU så kan det mycket snart vara för sent! Om inget görs NU kan ordet framtid snart vara utraderat ur vår vokabulär. Undra på att den unga generationen känner sig rädd och desillusionerad. Vi är verkligen skyldiga det uppväxande släktet och de kommande generationerna att vidta kraftiga och omvälvande åtgärder för att en tro på framtiden ska kunna bli deras.

Men om du frågar mig så behövs det också föras in i hela denna viktiga och ödesmättade debatt en dimension som det pratas väldigt lite om, nämligen att jorden har anförtrotts oss av Skaparen själv! Om vi tror detta, så kan inte vårt arbete och engagemang med att rädda moder jord i första hand vara något självändamål, utan måste vara grundat i en önskan och en vilja att vårda Guds gåva till oss, som ju denna välsignade planet är. Om detta synsätt får föras in i debatten, så tror jag att vårt engagemang för klimat och miljö kan tillföras en djupare dimension och ett vidare perspektiv. Som gör att rädslan och uppgivenheten inför vad som händer just nu istället får ersättas med en okuvlig kämpaglöd att vi måste vara med i arbetet att återställa hela Guds skapelse. Det är en nåd att stilla bedja om!

Det meningsfulla samtalet!

Vad menas egentligen med ett meningsfullt samtal?! Är inte alla samtal som förs människor emellan meningsfulla, utifrån den aspekten att ett samtal ger ju ändå uttryck för att vi har ett utbyte med en annan människa, och det är väl ändå det viktigaste?! Och vem är det i så fall som ska definiera vad som är meningsfullt samtal eller inte?! Vad som är ett bra och meningsfullt samtal för en människa kanske upplevs som fullständigt meningslöst och ointressant av den andre. Men om vi ska uppfatta ett samtal som meningsfullt beror ju ändå på om samtalet handlar om något gemensamt intresse eller inte. För om inte båda parter i ett samtal delar intresset för t ex att samla frimärken, så upplevs ju samtalet av den som har frimärkssamlandet som en stor hobby oerhört meningsfullt, medan för den andre stackaren som är helt ointresserad av frimärken blir ju samtalet fullständigt meningslöst. Så det är ganska subjektivt hur vi sätter kriterierna på ett meningsfullt respektive ett mer eller mindre meningslöst samtal.

Men det finns ändå vissa givna kriterier för att det ska kunna bli en framgångsrik kommunikation människor emellan. För det första förutsätter det en dialog. D v s att samtalet böljar fram och tillbaka mellan de som samtalar, där vi lyssnar på varandra och tar del av varandras åsikter och erfarenheter, där vi helt enkelt är lite sunt nyfikna på varandra. För det andra är förutsättningarna till ett meningsfullt samtal att det innehåller ord som ger uppmuntran, tröst, bekräftelse och inte minst ord som förmedlar hopp. För det tredje att vi är medvetna om att inte enbart lyssna till det som sägs av vår motpart i samtalet, utan även lyssna på det som inte sägs, d v s att vi läser av kroppsspråk, ansiktets mimik, röstens tonläge osv. Är vi inte uppmärksamma på det blir det mycket svårare att nå varandra och förstå varandra.

Ja, så mycket ett meningsfullt samtal kan rymma! Kanske tål att tänka på!!

Återgång till det normala

Så kom den här dagen som vi alla längtat efter! Efter ett och ett halvt års pandemidvala återgick allt till det normala. Vad vi har väntat på och sett fram mot denna dag då alla restriktioner (åtminstone de flesta) kan kastas överbord, då vi åter igen kan hälsa på varandra med ett handslag, då vi kan krama om varandra, då vi kan gå på teatrar och konserter och andra stora kulturevenemang utan att behöva sitta eller stå med 1 ½ meters mellanrum osv osv. Kort sagt, nu äntligen kan den värsta rädslan få släppa taget om oss att själva bli smittade eller att smitta andra. Dock under förutsättning att vi har vaccinerat oss! Och att det kan finnas någon enda människa som inte av medicinska skäl avstår vaccinationssprutan, är för mig en gåta! Vi bör vara oändligt tacksamma till hela världens forskare som med gemensamma krafter och resurser kunde få fram ett säkert vaccin på så kort tid. Ja, jag skulle vilja utbrista i det här sammanhanget: tack gode Gud för den skickliga och hängivna forskarvärlden som genom sitt outtröttliga arbete räddat otaliga människor från att dö i covid-19!

Men tänk om det var lika framgångsrikt att få fram ett ”vaccin” mot världens ondska! Inte minst i vårt eget land verkar ondskan vara fullständigt lössläppt. Människor skjuts och knivhuggs så gott som dagligen. Bilar sätts i brand och sprängladdningar detonerar i såväl hyresfastigheter som affärslokaler. Vi har ett högröstat debattklimat som känns hotfullt och förminskande och kränkande. Korruption och ohederlighet smyger sig in överallt osv osv. Vad vi längtar efter att vi snart även skulle kunna se ett slut på ondskans pandemi . Då vi kan leva i fred och frid med varandra. Då ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Då människovärdet återupprättas och betraktas som heligt och okränkbart. Vad vi längtar efter en återgång till det mer normala, där den unkna livsluften får ersättas med frisk klar luft som gör det lättare för oss att andas framtidstro. Låt den tiden komma snart!!

Sång som berör

Det finns många fantastiskt duktiga musiker och sångare, inte minst i vårt eget land. Begreppet ”Det svenska musikundret” lanserades ju för några år sedan, för att lyfta fram alla inom musikbranschen som lyckats slå igenom  även på den internationella marknaden. Att vi har olika tycke och smak i musikväg och vad vi helst vill lyssna på är ju helt naturligt. Men icke desto mindre måste vi beundra alla som kan uppvisa skicklighet och virtuositet inom just sin musikgenre.

Men enligt mitt tycke så finns det några artister som sticker ut utifrån en alldeles speciell  egenskap. Och denna egenskap tror jag finns där som en naturlig del av deras personlighet och att de har erfarenhet även av livets mörka sidor. Det handlar om hur en artist, en sångare eller en musiker, kan beröra mig med sin sång och musik. Det finns några som verkligen kan den konsten, både nu levande artister och sådana som inte längre finns ibland oss. Vilka är då dessa enligt mig? Jo, t ex Albin Lee Meldau, Benjamin Ingrosso, Tommy Körberg, Marie Fredriksson, Josefin Nilsson. Finns säkerligen många fler, men det var dessa namn som kom upp i min tanke. Men varför just dessa? Är det för att de har en fantastisk röst, att de har ett artisteri som gör de unika, att de är underhållande, eller vad är det som gör att jag drabbas när jag lyssnar på de? Allt det jag ovan nämnde är givetvis inte betydelselöst i sammanhanget, men att jag berörs av just dessa artister är för att de själva är berörda när de framför sina låtar. De ger av sig själva, sången föds ur deras inre där längtan finns, där vemodet finns, där svärtan finns, där frågorna finns, där den existentiella ensamheten finns, där hoppet finns. Ja, kort sagt, de sätter ord med sin sång på vad det vill säga att vara människa, och de gör det på ett så oerhört trovärdigt och vackert sätt. Då berörs jag, då tar jag till mig vartenda ord, då kapitulerar jag inför deras artisteri!

Dra en linje!

Så är jag då tillbaka att skriva inlägg i min blogg! Det har varit en hel del annat som upptagit både min tid och min arbetsinsats den senaste tiden, men nu kan jag åter igen fokusera på min blogg och mitt företag Meningsfullt.

När jag startade min hemsida och min blogg hösten 2018 så var det en stor oordning och röra när det gällde vem som skulle styra Sveriges land. Men efter 134 dagars diskuterande och köpslående fram och tillbaka mellan olika partier och block, så kom man äntligen fram till ett regeringsalternativ. Ett alternativ som många kallat för ”en ohelig allians” eftersom detta samarbete har fått ske många gånger på bekostnad av de olika politiska partiernas tidigare så starkt uttalade ideologier och övertygelser. Ofta har väljarna inte känt igen ”sitt” partis ställningstagande i olika politiska frågor. Och ett parti, som ändå gav sitt medgivande att släppa fram denna ”oheliga allians”, förvägrades helt enkelt att delta i budgetförhandlingar eller på annat sätt få politiskt inflytande. Men de fick nog! De hade dragit en röd linje till en av punkterna i det s k Januariavtalet. Där gick gränsen för dem, de agerade, och den politiska röran är åter igen ett faktum.

Det som slår mig i den aktuella politiska debatten just nu, det är att många talar om att dra linjer till något eller någon! Med andra ord: hit men inte längre kan vi sträcka oss att kompromissa och köpslå med vår egen politiska övertygelse och identitet! Det kan vara röda linjer, blåa linjer, rödgröna linjer osv.
Och då tänker jag så här: det är viktigt även för oss ”vanliga” människor att dra tydliga och skarpa linjer till sådant som vi bara inte kan tolerera. Det är oerhört viktigt att vi, i ett läge som vårt land just nu befinner sig i, med gängkriminalitet, med dödligt våld, med bedrägerier och utpressning inom snart sagt alla områden, drar en klar och tydlig linje och säger: hit men inte längre! Vi tolererar inte att Sverige har blivit en plats där respekten för ett människoliv och för varje människas unika värde alltmer urholkas och spottas på. Vi måste med all kraft stå upp för de goda värderingar som under historiens gång fått prägla vårt land. Då kommer det finnas hopp för vårt land även i framtiden!

Ännu!

Det var länge sedan jag skrev ett inlägg här på min blogg! Det har varit så mycket annat som kommit i vägen med jobb och med semester och ledighet, så det har varit svårt att hitta tid för skrivandet. Men nu tänkte jag ändå ge ett livstecken och som vill visa att jag inte alls tröttnat på att skriva blogginlägg.

I skrivande stund är det enligt almanackan Höstdagjämningen. Det vill säga att dag och natt är ungefärligen lika långa. Hur rättvist och härligt som helst, säger optimisten. Men nu går det bara åt ett håll nämligen det mörka, säger pessimisten. Jag vet inte hur du upplever Höstdagjämningen, men onekligen är det ju så att nu stundar mörkare tider, som givetvis kan stämma oss till höstligt vemod. Men ännu får vi uppleva septemberdagar som mer liknar sommardagar än höstdagar! Ännu behöver vi inte palta på oss tjocka och varma vinterkläder! Ännu är det ljust när vi kommer hem från jobbet! Ännu kan vi sitta ute och inta en måltid eller kaffe med fikabröd! Ännu går korna i hagarna och äter fridfullt av det gröna och saftiga gräset! Ännu strålar solen in i huset och avslöjar obarmhärtigt sommarens utglesade städdagar. Ännu!

Så jag hoppas att du tar till dig det där lilla hoppfulla ordet ännu! För vi ska aldrig ta ut något som vi tycker är jobbigt och tråkigt i förväg, utan lev idag för idag är ännu! Carpe diem!