Ibland liksom hejdar sig tiden……

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker”. Så börjar en dikt skriven av författaren Alf Henriksson. Och just dessa ord upplever jag som högst relevanta och aktuella i dessa tider, Corona-tider. För utbrottet av Corona-viruset har liksom hejdat tiden ett slag! Vi kan nästan indela tiden i ett före och ett efter som vi blev varse förekomsten av detta virus. Det kom som en blixt från en klarblå himmel, vi var inte alls förberedda på något sådant. Vi kan bara konstatera att detta har skrämt upp många människor ganska rejält. Befogat eller inte låter jag vara osagt, men det är i sammanhanget egentligen irrelevant. För rädsla är en känsla, och att försöka övertyga en människa om att hennes känsla av rädsla är fel, är oftast mer eller mindre meningslöst.

Men visst verkar det som om hela tillvaron just nu har hejdat sig och tryckt på den stora pausknappen. Ett helt lands befolkning har satts i karantän, alla stora evenemang riskerar att senareläggas eller t o m helt ställas in, företag stänger ner, börserna rasar, besöksförbud på äldreboenden, politiker sitter i krismöte, sjukhusen förbereder sig för anstormning av smittade, flygturer ställs in, ankomsthallar och restauranger är tystare och mer folktomma än vanligt osv osv. Vad är det som händer?! Jo, men visst är det så, att just nu verkar tiden liksom hejdat sig ett slag!

Men är allt detta enbart av ondo?! Nej, skulle jag vilja påstå! För jag tror att det är inte bara tiden som ibland behöver hejda sig, utan även vi människor. Och när livet och tillvaron krackelerar, när vi inte kan ta något för givet, när sårbarheten och osäkerheten blir smärtsam tydlig i våra annars rätt så självsäkra liv, när tillvaron mer verkar vila på ett gungfly än på en stabil grund, först då kanske eftertänksamheten kan få en chans att göra sig gällande i våra liv. Att vi då lättar på foten som för det mesta vilar tungt på vårt livs gaspedal. Kanske vi i dessa tider börjar inse att egentligen har vi inte rätt till någonting här i livet, utan allt är ett enda stort lån till oss. Om det kan bli så, ja, då har inte ens Corona-viruset varit helt meningslöst, för det var då som vi fick möjlighet till att hejda oss ett slag!

Vågar du vara en influencer?!

Du har väl hört ordet och begreppet influencer?! Ett mycket trendigt ord och en mycket trendig sysselsättning för många idag, inte minst unga människor. En influencer är ju en slags opinionsbildare som direkt eller indirekt vill påverka attityder och handlingar hos sina följare, och de vill på olika sätt fånga följarnas intresse genom att ge uttryck för sina åsikter och insikter i de mest skiftande ämnen. Det kan gälla allt från klädmode och smink till övertygelser och åsikter i en viss politisk och ideologisk riktning. Det finns några affischnamn just nu på influencer-himlen med en extra stjärnglans, och som har fått en kolossalt stor uppmärksamhet och genomslagskraft. ”Vill ni se en stjärna se på mig” är det som om de vill förmedla till alla som följer och beundrar dem. Så influencer är ordet för dagen!

Då är frågan: är du en influencer? Vilken konstig fråga, kanske du tänker. Jag är ju ingen känd person, och vem skulle lyssna på och ha intresse av vad jag har att förmedla?! Då skulle jag vilja uppmuntra dig genom att säga: du ska inte underskatta dig själv, för du kan i allra högsta grad påverka attityder och handlingar i en positiv riktning hos din omgivning. Du kanske inte har möjlighet att nå människor i hundratals eller tusentals, men på just de platser och i de sammanhang där du finns, där kan du verkligen vara en influencer, en opinionsbildare, mot mobbning, mot skvaller och förtal, mot att förminska och osynliggöra en annan människa, mot kränkande och sårande attityder och ordval, mot avundsjuka och misstänkliggörande påståenden om människor, osv osv. Så kom inte och säg att du inte kan vara en influencer! Bara du vill och bara du vågar!

Vad gör vi med ”idag”?

Världsekonomiskt forum i Davos fyller 50 år. Och många av världens makthavare samlas där under några dagar för att prata om klimatfrågan och världens framtid och dess utmaningar. Och två av huvudtalarna, som definitivt drar till sig den främsta mediala uppmärksamheten, är dels USA:s president Donald Trump, dels den svenska världsberömda unga klimataktivisten Greta Thunberg. Dessa personer har två totalt olika världsbilder, två totalt olika ingångar för sina respektive tal och för sitt engagemang. Där den ena är optimistisk inför framtiden med utgångspunkt från ekonomiska realiteter, medan den andra har en betydligt mer pessimistisk syn på framtiden med utgångspunkt från forskningens tydliga rapporter om en kommande och snar miljökatastrof för vår planet. Såvida inte drastiska åtgärder görs idag för att rädda jorden från undergång inom en inte alltför avlägsen framtid. Till det behövs då långtgående politiska beslut för att ändra människors levnadssätt, och för att på så sätt kunna uppnå en mycket mer hållbar utveckling, där utveckling i mångt och mycket istället stavas avveckling.

Och någonstans mittemellan står nog de flesta av oss, för vi tycker inte att vi har tillräcklig kunskap i ämnet, och därför vet vi inte riktigt vad vi ska tro eller på vilket ben vi ska stå. De allra flesta människor verkar i dagsläget inte beredda att avstå alltför mycket av sin livsstil och levnadsstandard, hur mycket än forskarna larmar om undergång och katastrof. Kanske lite märkligt, men också ganska mänskligt! För jag tror att människan i grund och botten är mer positiv än negativ, och orkar inte med alltför mörka domedagsprofetior, som gärna framlockar rädsla. Och rädda människor är för det mesta handlingsförlamade människor.

Kanske vi även i det här sammanhanget skulle lyfta fram ordet och begreppet lagom. Att tillvaron sällan är helt svart eller vit, utan något mittemellan. Möjligen kan Martin Luthers ord få vara oss till hjälp: Om jag visste att världen skulle gå under imorgon, skulle jag ändå plantera mitt äppelträd idag! Trots insikten om de mörka realiteterna ”imorgon”, så har vi ännu ”idag” i vår ägo. Frågan är: vad gör vi med ”idag” som fortfarande står till vårt förfogande?!

Förlora inte tron!

Så är då festen över för den här gången! Jag menar, alltifrån 1:a advent över jul och över nyår. Alla dessa helgdagar och festdagar, så att vi ibland riktigt kan längta till att det ska bli vardag igen. Men vi behöver festen, vi behöver avbrottet från vardagen. Och nu när vi är inne i vardagen igen, så kan det verka långt till nästa avbrott i den gråa lunken. Men just kombinationen av fest och vardag behöver vi alla i våra liv.

Annars har detta nya år verkligen inte börjat med feststämning när vi blickar ut över världen. Det har istället inneburit en rivstart i negativ bemärkelse. Det upptrappade spända läget mellan Iran och USA, det kraschade planet med 176 personer ombord, och det fortsätter att brinna i Australien. Svarta rubriker och svarta händelser! Som skapar oro och sorg hos många och även en känsla av uppgivenhet. För ibland kan det vara svårt att upprätthålla en positiv syn på människan och mänskligheten, som bidrar till så mycket elände för vår värld. Men så här på en av årets första dagar skulle jag vilja förmedla ett uppmuntrande citat av Mahatma Gandhi: Du får inte förlora tron på mänskligheten. Om några droppar i oceanen är smutsiga, så blir inte oceanen smutsig.

GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!!

Hitta hem!

Det finns väl ingen annan tid på året då vi erbjuds så mycket från olika håll och kanter som just inför julen. Och med det menar jag att vi då översköljs av erbjudanden att kunna få uppleva julstämning! Det sägs ju i reklamen, ja, nästintill indoktrinerar oss att tro, att om vi inte får äta den eller den sortens sill, eller om vi inte får knäcka den eller den sortens nöt, eller om vi inte har tillgång till den eller den sortens stearinljus, eller om vi inte får just det receptet på vörtbröd, eller om vi inte får se det eller det TV-programmet, eller om det inte pudras vitt av snö och rimfrost på träd och mark, ja, då blir det ingen jul, eftersom det då kan bli svårt, nästan omöjligt, att komma i rätt stämning. Men då förstår vi alla att om jul är liktydigt med stämning, blir julen oerhört bräcklig och skör. För stämningar och känslor kan ju variera från år till år, till och med från stund till stund. Tillvaron och våra egna liv är ju inte statiska, och därför är inte heller våra känslor det. Det går upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka, beroende på vad som händer och möter oss i livet. Därför är det vanskligt att bygga upp julens firande huvudsakligen kring stämning och känslor, för dessa skiftar därför att livet och tillvaron nu en gång för alla skiftar!

Julen har under årens lopp också fått skiftande beteckningar. Vi hör ofta att det är gemenskapens och familjens högtid, eller barnens högtid, eller den stora glädjens högtid, eller den goda matens högtid. Och för en tid sedan hörde jag att julen också är den stora hemvändarhögtiden. Och med det menas att vid jultid är det ett oändligt antal människor som för några dagar vänder hemåt till den plats där man upplevt sin barn- och ungdomstid, då man vill söka sig tillbaka till sina rötter, till sitt ursprung. Men då tänker jag så här: kanske kan denna benämning på julen få innebära något större och djupare än bara detta att få söka sig hemåt till sin hemstad och hembygd. Kanske vill julens budskap om ett litet utsatt och värnlöst barn liggandes i en krubba i ett dragigt stall, hjälpa oss att hitta hem, hem till det lilla värnlösa barnet inom oss själva. Detta lilla barn som genom åren alltmer kommit i bakgrunden hos oss till förmån för vår duktighet, vår karriär, vår effektivitet, vår prestige, vårt oberoende av andra. Tänk om vi denna jul skulle få söka oss hem till det oskyldiga, till det värnlösa, till det tillitsfulla, till det villkorslösa, till att ”bara vara”. Att barnet inom oss får ta den största platsen, får inta hedersplatsen! Vet du, då kan vi verkligen fira jul, helt oberoende av om julstämningen har infunnit sig eller inte! Det vore väl helt underbart?!

Snällhetslådan!

Nu har årets julklapp utsetts: mobillådan! En rektangulär liten oansenlig låda med fack för att vi där ska kunna placera vår mobiltelefon när vi känner att vi vill pausa från att ständigt och jämt hålla koll på mobilen. En slags hjälp för att bli mindre styrd av alltför mycket skärmtid, och då vi istället kan ägna oss åt något annat nyttigt och trevligt än att stirra på mobilskärmen. Så bra!!

Annars tycker jag nog att årets julklapp kunde blivit något tvärtemot mobillådan. Jag menar: mobillådan är ju till för att begränsa vårt mobilanvändande, medan mitt förslag på årets julklapp 2019 inte är en begränsning, utan istället något som vi behöver mycket mer av! Att vi ur denna låda ska kunna ösa och ösa i alla lägen och olika sammanhang. Vad heter då årets julklapp enligt mig? Jo: SNÄLLHETSLÅDAN! Snällhet är ett sådant där ord som vi ofta gör oss lite lustiga över och betraktar som omodernt och inte riktigt passar in i vårt högteknokratiska samhälle, som ofta har en tendens att bli så opersonligt och kallt. Vet du, just därför behövs snällhet mer än någonsin! Att vara snäll är att vilja andra väl på ett genuint och äkta sätt! Att vara snäll är att vara generös med uppmuntrande ord och medmänskliga och empatiska handlingar! Att vara snäll är att på ett helt naturligt och okonstlat sätt ge en medmänniska ett varmt leende! Att vara snäll är att ta sig tid att vara närvarande i en sorgsen medmänniskas liv när andra rusar iväg och absolut inte har tid! Att vara snäll är att se något gott i varje människa! Och så kan vi hålla på med den ena fina yttringen efter den andra då en människa är genuint snäll.

Därför slår jag fast utan att tveka: årets julklapp 2019 borde vara snällhetslådan! Punkt slut!

Mot alla odds!

Så är då allhelgonahelgen över för i år. En helg där vi minns nära och kära som inte längre finns hos oss på annat sätt än i våra minnen och tankar. En gravsmyckningshelg då tusentals ljus lyser på kyrkogårdarna och trotsar det kompakta novembermörkret. En helg där vi får bli lite eftertänksamma över livets ändlighet, att allt som har liv inom sig kommer till ett nedvissnande och en slutlig gräns. Dödens mysterium verkar ha en kod som är omöjlig för oss att kunna knäcka. Ett mysterium som är omgärdat av ovisshet, av många fler frågor än svar, av rädslans alla igenkänningstecken. Och frågan är ju inte om vi ska dö, utan när vi ska dö. Vem av oss hoppar jämfota av lycka inför ett sådant konstaterande?! Vem av oss kan leva opåverkade och sorglösa inför livets odiskutabla bortre gräns?!

Och ändå: varje dag går de flesta av oss upp och möter en ny dag med tillförsikt och glädje och finner livet meningsfullt och värt att satsa på! Ändå planerar vi inför nya resor med spännande utmaningar och upplevelser! Ändå lagar vi mat och lär oss nya recept, ändå går vi på gym för att träna vår kropp, ändå planerar vi för nya släktkalas och fester, ändå går vi på kompetenshöjande kurser och utbildningar…. Ändå, trots nedvissnandets och dödens ofrånkomliga realitet och närvaro! Detta måste väl ändå vara ett bevis på att hos de flesta av oss är livets DNA betydligt mer framträdande än dödens DNA. Ett bevis på att livet måste, mot alla odds, vara starkare och mer närvarande än dödens om än alla så tydliga och ofrånkomliga tecken på sin livsfientliga närvaro. Eller….?!

Vinnare eller förlorare?!

VM i friidrott pågår för fullt just nu i staden Doha i landet Qatar. Världens allra skickligaste och mest framgångsrika idrottsmän och idrottskvinnor tävlar mot varandra, men framför allt för sitt lands heder och förhoppningsvis även för sin egen glädjes skull. Och vad vi gladdes med den supertrevlige Daniel Ståhl som igår tog sin och Sveriges efterlängtade guldmedalj i diskus. Vilken glädje, vilken lättnad, efter en riktig tävlingsrysare där det skiljde bara några centimeter från både silvermedaljören och bronsmedaljören. Men Daniel vann, han knep guldet! GRATTIS!!
Men de allra flesta som deltar i tävlingarna tar ju inga medaljer. Vissa kommer på den försmädliga fjärdeplatsen, andra hamnar i mitten, medan några ser sina namn allra längst ner på resultatlistan. Vissa glider fram på löparbanan till synes utan att anstränga sig alltför mycket, medan andra kämpar och sliter och grinar illa.

Vet du, jag tycker detta är en spegling av själva livet. För där finns också vinnarna, de som tar medaljerna, de som tycks glida fram i tillvarons gräddfil. Till dem får jag bara säga: grattis till vinsterna i livets spel!
Där finns de som vi kan kalla för ”mittens folk”. De som det går rätt hyfsat för, som kämpar på och gör så gott de kan, men som sällan eller aldrig verkar nå de riktigt stora framgångarna och höjderna. Till var och en av oss som tillhör denna kategori får jag säga: nej, du har kanske inte vunnit de riktigt stora segrarna i livet – ännu! Men ge inte upp, utan upptäck istället det fantastiska i att det fortfarande finns utmaningar här i livet som bara väntar på att du ska ta dig an dem. Så grattis till att inte vara färdig, att det fortfarande finns något som väntar på dig, att du fortfarande är på väg!
Men så finns det också de som nästan alltid hamnar sist. De som på olika sätt försöker hanka sig fram genom tillvaron och kämpar på för att åtminstone hålla näsan över vattenytan. De som livet aldrig verka ge några gratisvinster, de som alltid bortprioriteras på olika sätt, de som aldrig verkar komma till sin rätt för att kunna bevisa både för sig själva och andra sina inneboende möjligheter. Orättvist är ett ord som ligger snubblande nära till hands att då använda. För var finns rättvisan i att vissa människor verkar köra i alla livets gräddfiler, medan andra alltid får nöja sig med de gropiga och smala grusvägarna?! Var finns rättvisan i att vissa människor alltid hänförs till vinnarna medan andra alltid stämplas som förlorare?!

Frågor som är omöjligt att hitta något tillfredsställande svar på. Men det vi ändå kan konstatera är: gräddfil eller grusväg, vinnare eller förlorare, först, i mitten eller sist, är inte det som definierar oss som människor. Nej, din och min allra främsta definition på oss själva är: jag är jag, du är du, och däri ligger vår storhet och vårt människovärde. Ingenting mer och ingenting mindre, kom ihåg det!

Sent – men inte för sent!

Datumet den 11 september har för alltid svarta sorgkanter omkring sig, åtminstone för oss som minns med fasa detta datum. För just den dagen år 2001 utsattes det stora landet i väster USA för den värsta terrorattack i landets historia. Två plan fulla av passagerare kapades och flög med en kvarts mellanrum rakt in i två av världens högsta skyskrapor som var en del av World Trade Center i New York, flög rakt in i den fria världens pulserande hjärta. Sammanlagt dog 2.996 människor och flera tusen skadades.
Samma datum den 11 september år 2003 avled Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh till följd av de skador hon tillfogades i ett brutalt knivöverfall dagen innan. Vårt land var i chock och i sorg över en uppskattad politikers och utrikesministers meningslösa död. Men framför allt var mångas tankar hos Annas egen familj som förlorat en älskad mamma och hustru. Båda dessa händelser är exempel på vad det besinningslösa hatet är i stånd att kunna utföra. Detta hat som världen och mänskligheten kvider och lider under även idag.

Den 11 september är en dag som vi för alltid förknippar med att ondskan firade stora triumfer. Den 11 september som för alltid kommer vara inskrivna i våra historieböcker som sorgens och den nakna och osminkade ondskans datum. Ett konstaterande som lätt kan göra oss uppgivna och handlingsförlamade. Men tänk om just denna dag den 11 september 2019 får bli startskottet för en världsvid rörelse som vägrar att passivt se på hur ondskan breder ut sig som en farsot. Bli startskottet för ett uppvaknande hos världens alla folk som säger: hit, men inte längre! Vi har fått nog av ondskans framfart! Vi har fått nog av att se in i ondskans förvridna ansikte varje dag när vi läser eller lyssnar på nyheterna! Och precis som klimataktivisterna säger att nu är klockan fem i tolv för att kunna rädda vår planet från undergång på grund av alla miljöfarliga utsläpp, så kan vi säga: klockan är fem i tolv för att rädda världen från ondskans alla nedbrytande och dödande utsläpp. Det är verkligen oroväckande sent, men ännu inte för sent!

”Lilla jag”!

Det är mycket i vår värld och tillvaro idag som gör oss rädda, ibland på gränsen till att göra oss vettskrämda! Och det gäller såväl globalt som här hemma i Sverige. Så gott som dagliga rapporter talar om regelrätta avrättningar av människor som tillhör ”fel gäng” och som på något sätt står i skuld till någon annan. Sverige, och inte minst våra större städer, börjar snart likna platser typ Chicago som är kända för sina blodiga och dödliga uppgörelser mellan olika gangstergäng. Vårt lilla land, vår lilla ankdamm, som helt nyligen var som en liten sörgårdsidyll, var har det landet tagit vägen?! Eller om vi sätter på oss de globala glasögonen och nås av nyheter om terrordåd av olika extremistiska rörelser i olika schatteringar och som ofta resulterat i hundratals döda och skadade människor. För att inte tala om klimatet. ”Klimatskam, klimatångest, klimataktivist, bråttom, fem-i-tolv,….” är ord och uttryck som väller över oss idag och som vi har svårt att värja oss för eller argumentera emot. Allt känns oss så övermäktigt i dessa tider! Och vem av oss har hela bilden och hela sanningen om allt som utspelar sig mitt framför våra ögon idag?! Ja, inte är det lilla jag i alla fall!

Jag tror att det är precis så många av oss känner det idag. ”Lilla jag” som en liten prick i det oändliga universum, ”lilla jag” som upplever hopplösheten och hjälplösheten gripa tag i en inför allt det obegripliga och skrämmande som händer, ”lilla jag” som gör så gott man kan men som så ofta känner en slags uppgivenhet inför sin egen begränsning och förmåga.

Men vet du, ”lilla jag” och ”lilla du” kan oftast mycket mer än vad vi själva tror oss om. Inte kanske att vi har några omvälvande lösningar och svar på världsproblemen, inte kanske att vi går i första ledet i demonstrationståg och ropar slagord, inte kanske att vi utför några stordåd som är föremål för nominering till priser av olika slag. Nej, men varje människa har sin lilla plats på jorden där vi kan gräva och plantera ett nytt träd, där vi kan uttala ord som andas vänlighet och uppmuntran, där vi kan visa solidaritet med våra närmaste medmänniskor, där handlingarna mer än orden visar på vilka värderingar vi byggt våra liv på. Ja, tänk vad mycket ”lilla jag” och ”lilla du” faktiskt kan åstadkomma genom att bara vara! Så nästa gång uppgivenheten inför det som händer idag vill gastkrama dig, så tänk på att just ”lilla du” kan göra skillnad, om så bara för en enda medmänniska! Glöm aldrig det!