Anita Ingvarsdotter

Det finns väl ingen annan tid på året då vi erbjuds så mycket från olika håll och kanter som just inför julen. Och med det menar jag att vi då översköljs av erbjudanden att kunna få uppleva julstämning! Det sägs ju i reklamen, ja, nästintill indoktrinerar oss att tro, att om vi inte får äta den eller den sortens sill, eller om vi inte får knäcka den eller den sortens nöt, eller om vi inte har tillgång till den eller den sortens stearinljus, eller om vi inte får just det receptet på vörtbröd, eller om vi inte får se det eller det TV-programmet, eller om det inte pudras vitt av snö och rimfrost på träd och mark, ja, då blir det ingen jul, eftersom det då kan bli svårt, nästan omöjligt, att komma i rätt stämning. Men då förstår vi alla att om jul är liktydigt med stämning, blir julen oerhört bräcklig och skör. För stämningar och känslor kan ju variera från år till år, till och med från stund till stund. Tillvaron och våra egna liv är ju inte statiska, och därför är inte heller våra känslor det. Det går upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka, beroende på vad som händer och möter oss i livet. Därför är det vanskligt att bygga upp julens firande huvudsakligen kring stämning och känslor, för dessa skiftar därför att livet och tillvaron nu en gång för alla skiftar!

Julen har under årens lopp också fått skiftande beteckningar. Vi hör ofta att det är gemenskapens och familjens högtid, eller barnens högtid, eller den stora glädjens högtid, eller den goda matens högtid. Och för en tid sedan hörde jag att julen också är den stora hemvändarhögtiden. Och med det menas att vid jultid är det ett oändligt antal människor som för några dagar vänder hemåt till den plats där man upplevt sin barn- och ungdomstid, då man vill söka sig tillbaka till sina rötter, till sitt ursprung. Men då tänker jag så här: kanske kan denna benämning på julen få innebära något större och djupare än bara detta att få söka sig hemåt till sin hemstad och hembygd. Kanske vill julens budskap om ett litet utsatt och värnlöst barn liggandes i en krubba i ett dragigt stall, hjälpa oss att hitta hem, hem till det lilla värnlösa barnet inom oss själva. Detta lilla barn som genom åren alltmer kommit i bakgrunden hos oss till förmån för vår duktighet, vår karriär, vår effektivitet, vår prestige, vårt oberoende av andra. Tänk om vi denna jul skulle få söka oss hem till det oskyldiga, till det värnlösa, till det tillitsfulla, till det villkorslösa, till att ”bara vara”. Att barnet inom oss får ta den största platsen, får inta hedersplatsen! Vet du, då kan vi verkligen fira jul, helt oberoende av om julstämningen har infunnit sig eller inte! Det vore väl helt underbart?!

Nu har årets julklapp utsetts: mobillådan! En rektangulär liten oansenlig låda med fack för att vi där ska kunna placera vår mobiltelefon när vi känner att vi vill pausa från att ständigt och jämt hålla koll på mobilen. En slags hjälp för att bli mindre styrd av alltför mycket skärmtid, och då vi istället kan ägna oss åt något annat nyttigt och trevligt än att stirra på mobilskärmen. Så bra!!

Annars tycker jag nog att årets julklapp kunde blivit något tvärtemot mobillådan. Jag menar: mobillådan är ju till för att begränsa vårt mobilanvändande, medan mitt förslag på årets julklapp 2019 inte är en begränsning, utan istället något som vi behöver mycket mer av! Att vi ur denna låda ska kunna ösa och ösa i alla lägen och olika sammanhang. Vad heter då årets julklapp enligt mig? Jo: SNÄLLHETSLÅDAN! Snällhet är ett sådant där ord som vi ofta gör oss lite lustiga över och betraktar som omodernt och inte riktigt passar in i vårt högteknokratiska samhälle, som ofta har en tendens att bli så opersonligt och kallt. Vet du, just därför behövs snällhet mer än någonsin! Att vara snäll är att vilja andra väl på ett genuint och äkta sätt! Att vara snäll är att vara generös med uppmuntrande ord och medmänskliga och empatiska handlingar! Att vara snäll är att på ett helt naturligt och okonstlat sätt ge en medmänniska ett varmt leende! Att vara snäll är att ta sig tid att vara närvarande i en sorgsen medmänniskas liv när andra rusar iväg och absolut inte har tid! Att vara snäll är att se något gott i varje människa! Och så kan vi hålla på med den ena fina yttringen efter den andra då en människa är genuint snäll.

Därför slår jag fast utan att tveka: årets julklapp 2019 borde vara snällhetslådan! Punkt slut!

Så är då allhelgonahelgen över för i år. En helg där vi minns nära och kära som inte längre finns hos oss på annat sätt än i våra minnen och tankar. En gravsmyckningshelg då tusentals ljus lyser på kyrkogårdarna och trotsar det kompakta novembermörkret. En helg där vi får bli lite eftertänksamma över livets ändlighet, att allt som har liv inom sig kommer till ett nedvissnande och en slutlig gräns. Dödens mysterium verkar ha en kod som är omöjlig för oss att kunna knäcka. Ett mysterium som är omgärdat av ovisshet, av många fler frågor än svar, av rädslans alla igenkänningstecken. Och frågan är ju inte om vi ska dö, utan när vi ska dö. Vem av oss hoppar jämfota av lycka inför ett sådant konstaterande?! Vem av oss kan leva opåverkade och sorglösa inför livets odiskutabla bortre gräns?!

Och ändå: varje dag går de flesta av oss upp och möter en ny dag med tillförsikt och glädje och finner livet meningsfullt och värt att satsa på! Ändå planerar vi inför nya resor med spännande utmaningar och upplevelser! Ändå lagar vi mat och lär oss nya recept, ändå går vi på gym för att träna vår kropp, ändå planerar vi för nya släktkalas och fester, ändå går vi på kompetenshöjande kurser och utbildningar…. Ändå, trots nedvissnandets och dödens ofrånkomliga realitet och närvaro! Detta måste väl ändå vara ett bevis på att hos de flesta av oss är livets DNA betydligt mer framträdande än dödens DNA. Ett bevis på att livet måste, mot alla odds, vara starkare och mer närvarande än dödens om än alla så tydliga och ofrånkomliga tecken på sin livsfientliga närvaro. Eller….?!

VM i friidrott pågår för fullt just nu i staden Doha i landet Qatar. Världens allra skickligaste och mest framgångsrika idrottsmän och idrottskvinnor tävlar mot varandra, men framför allt för sitt lands heder och förhoppningsvis även för sin egen glädjes skull. Och vad vi gladdes med den supertrevlige Daniel Ståhl som igår tog sin och Sveriges efterlängtade guldmedalj i diskus. Vilken glädje, vilken lättnad, efter en riktig tävlingsrysare där det skiljde bara några centimeter från både silvermedaljören och bronsmedaljören. Men Daniel vann, han knep guldet! GRATTIS!!
Men de allra flesta som deltar i tävlingarna tar ju inga medaljer. Vissa kommer på den försmädliga fjärdeplatsen, andra hamnar i mitten, medan några ser sina namn allra längst ner på resultatlistan. Vissa glider fram på löparbanan till synes utan att anstränga sig alltför mycket, medan andra kämpar och sliter och grinar illa.

Vet du, jag tycker detta är en spegling av själva livet. För där finns också vinnarna, de som tar medaljerna, de som tycks glida fram i tillvarons gräddfil. Till dem får jag bara säga: grattis till vinsterna i livets spel!
Där finns de som vi kan kalla för ”mittens folk”. De som det går rätt hyfsat för, som kämpar på och gör så gott de kan, men som sällan eller aldrig verkar nå de riktigt stora framgångarna och höjderna. Till var och en av oss som tillhör denna kategori får jag säga: nej, du har kanske inte vunnit de riktigt stora segrarna i livet – ännu! Men ge inte upp, utan upptäck istället det fantastiska i att det fortfarande finns utmaningar här i livet som bara väntar på att du ska ta dig an dem. Så grattis till att inte vara färdig, att det fortfarande finns något som väntar på dig, att du fortfarande är på väg!
Men så finns det också de som nästan alltid hamnar sist. De som på olika sätt försöker hanka sig fram genom tillvaron och kämpar på för att åtminstone hålla näsan över vattenytan. De som livet aldrig verka ge några gratisvinster, de som alltid bortprioriteras på olika sätt, de som aldrig verkar komma till sin rätt för att kunna bevisa både för sig själva och andra sina inneboende möjligheter. Orättvist är ett ord som ligger snubblande nära till hands att då använda. För var finns rättvisan i att vissa människor verkar köra i alla livets gräddfiler, medan andra alltid får nöja sig med de gropiga och smala grusvägarna?! Var finns rättvisan i att vissa människor alltid hänförs till vinnarna medan andra alltid stämplas som förlorare?!

Frågor som är omöjligt att hitta något tillfredsställande svar på. Men det vi ändå kan konstatera är: gräddfil eller grusväg, vinnare eller förlorare, först, i mitten eller sist, är inte det som definierar oss som människor. Nej, din och min allra främsta definition på oss själva är: jag är jag, du är du, och däri ligger vår storhet och vårt människovärde. Ingenting mer och ingenting mindre, kom ihåg det!

Datumet den 11 september har för alltid svarta sorgkanter omkring sig, åtminstone för oss som minns med fasa detta datum. För just den dagen år 2001 utsattes det stora landet i väster USA för den värsta terrorattack i landets historia. Två plan fulla av passagerare kapades och flög med en kvarts mellanrum rakt in i två av världens högsta skyskrapor som var en del av World Trade Center i New York, flög rakt in i den fria världens pulserande hjärta. Sammanlagt dog 2.996 människor och flera tusen skadades.
Samma datum den 11 september år 2003 avled Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh till följd av de skador hon tillfogades i ett brutalt knivöverfall dagen innan. Vårt land var i chock och i sorg över en uppskattad politikers och utrikesministers meningslösa död. Men framför allt var mångas tankar hos Annas egen familj som förlorat en älskad mamma och hustru. Båda dessa händelser är exempel på vad det besinningslösa hatet är i stånd att kunna utföra. Detta hat som världen och mänskligheten kvider och lider under även idag.

Den 11 september är en dag som vi för alltid förknippar med att ondskan firade stora triumfer. Den 11 september som för alltid kommer vara inskrivna i våra historieböcker som sorgens och den nakna och osminkade ondskans datum. Ett konstaterande som lätt kan göra oss uppgivna och handlingsförlamade. Men tänk om just denna dag den 11 september 2019 får bli startskottet för en världsvid rörelse som vägrar att passivt se på hur ondskan breder ut sig som en farsot. Bli startskottet för ett uppvaknande hos världens alla folk som säger: hit, men inte längre! Vi har fått nog av ondskans framfart! Vi har fått nog av att se in i ondskans förvridna ansikte varje dag när vi läser eller lyssnar på nyheterna! Och precis som klimataktivisterna säger att nu är klockan fem i tolv för att kunna rädda vår planet från undergång på grund av alla miljöfarliga utsläpp, så kan vi säga: klockan är fem i tolv för att rädda världen från ondskans alla nedbrytande och dödande utsläpp. Det är verkligen oroväckande sent, men ännu inte för sent!

Det är mycket i vår värld och tillvaro idag som gör oss rädda, ibland på gränsen till att göra oss vettskrämda! Och det gäller såväl globalt som här hemma i Sverige. Så gott som dagliga rapporter talar om regelrätta avrättningar av människor som tillhör ”fel gäng” och som på något sätt står i skuld till någon annan. Sverige, och inte minst våra större städer, börjar snart likna platser typ Chicago som är kända för sina blodiga och dödliga uppgörelser mellan olika gangstergäng. Vårt lilla land, vår lilla ankdamm, som helt nyligen var som en liten sörgårdsidyll, var har det landet tagit vägen?! Eller om vi sätter på oss de globala glasögonen och nås av nyheter om terrordåd av olika extremistiska rörelser i olika schatteringar och som ofta resulterat i hundratals döda och skadade människor. För att inte tala om klimatet. ”Klimatskam, klimatångest, klimataktivist, bråttom, fem-i-tolv,….” är ord och uttryck som väller över oss idag och som vi har svårt att värja oss för eller argumentera emot. Allt känns oss så övermäktigt i dessa tider! Och vem av oss har hela bilden och hela sanningen om allt som utspelar sig mitt framför våra ögon idag?! Ja, inte är det lilla jag i alla fall!

Jag tror att det är precis så många av oss känner det idag. ”Lilla jag” som en liten prick i det oändliga universum, ”lilla jag” som upplever hopplösheten och hjälplösheten gripa tag i en inför allt det obegripliga och skrämmande som händer, ”lilla jag” som gör så gott man kan men som så ofta känner en slags uppgivenhet inför sin egen begränsning och förmåga.

Men vet du, ”lilla jag” och ”lilla du” kan oftast mycket mer än vad vi själva tror oss om. Inte kanske att vi har några omvälvande lösningar och svar på världsproblemen, inte kanske att vi går i första ledet i demonstrationståg och ropar slagord, inte kanske att vi utför några stordåd som är föremål för nominering till priser av olika slag. Nej, men varje människa har sin lilla plats på jorden där vi kan gräva och plantera ett nytt träd, där vi kan uttala ord som andas vänlighet och uppmuntran, där vi kan visa solidaritet med våra närmaste medmänniskor, där handlingarna mer än orden visar på vilka värderingar vi byggt våra liv på. Ja, tänk vad mycket ”lilla jag” och ”lilla du” faktiskt kan åstadkomma genom att bara vara! Så nästa gång uppgivenheten inför det som händer idag vill gastkrama dig, så tänk på att just ”lilla du” kan göra skillnad, om så bara för en enda medmänniska! Glöm aldrig det!

Idag är det skolstart för tusentals barn och ungdomar i vårt land! Efter ett långt och förhoppningsvis härligt sommarlov, knackar nu vardagen på! Nu får åter igen väckarklockan sättas på ringning. Nu får åter igen pluggandet och studierna uppta större delen av ungdomarnas tid och intresse. Och från och med idag är väl också semestern slut för de allra flesta förvärvsarbetande människor. Nu är det dags att åter igen sätta sig på kontorsstolen framför datorn, eller inta sin plats vid katedern i klassrummet, eller ställa sig vid det löpande bandet, eller var någonstans man än har sin arbetsplats. Nu är allt det roliga slut för den här gången resonerar många. Eller också kanske man tycker, antingen man är yngre eller äldre, att äntligen får man komma in i rutinerna igen, äntligen får man komma tillbaka till ”det vanliga”.

Och trots allt består ju livet mest av vardagar. Om vi tänker efter så är ju dagarna med en särskilt fest- och strålglans omkring sig ganska få. De flesta dagarna i våra liv är ju måndag-fredag, det vill säga vardagar. Dagar då kanske inget särskilt spännande händer, då allt rullar på utan inslag av några omtumlande eller livsavgörande händelser eller överraskningar. Sådana ”vanliga dagar” består utan tvekan våra liv mest av! Så därför är det hög tid att vi börjar gilla vardagen (om vi inte redan gör det). Att vi börjar gilla alla dessa tusentals dagar som bara kommer och går, och att vi börjar inse att det är just dessa dagar som faktiskt är livet! Det är här och nu som livet pågår för fullt! Se upp så att du inte missar det bara därför att du är så upptagen med att vänta på något spännande som kanske ändå aldrig kommer! Här och nu pågår livet för fullt! Du vill väl inte missa det?!

Så är jag då tillbaka efter ett sommaruppehåll. Sommar innebär ju bland annat semester och ledighet, då man inte behöver styras alltför mycket av tider och vardagliga krav, utan då man får göra lite som man själv vill – inom rimliga gränser så klart! Därför går vissa saker på sparlåga under sommaren – så även min blogg. Men nu är jag tillbaka med nya krafter, och jag hoppas du ska finna mina inlägg intressanta och värda att följa och kanske till och med kommentera. Känn dig alltid välkommen att göra det!

Något som hör sommaren till är ju alla dessa evenemang som varje kommun med självaktning arrangerar. Som oftast drar jättemycket folk och där stämningen verkar vara på topp. Ett sådant mångårigt evenemang för Lidköpings del är ju den s k Hjulafton, som gick av stapeln igår. Ett evenemang som fokuserar på bilar och motorcyklar, men även andra hjulförsedda fordon. Allt med en festlig och lite lekfull inramning!

I samband med årets Hjulafton inbjöds till en jazzkonsert i Nicolaikyrkan. Och jag tror att alla som var där håller med när jag säger att det var en kväll där lokala musiker visade prov på världsklass! Så individuellt skickliga på sina respektive instrument och med ett samspel som man häpnade över. Slutsatsen blir att vi behöver inte åka till någon jazzmetropol ute i stora världen om vi vill lyssna på jazz som det svänger rejält om, och där vi kan njuta av virtuos hantering av piano, gitarr, saxofon, kontrabas och trummor. Nej, detta finns på hemmaplan! Tack ni fem lokala musiker som gav oss denna upplevelse!

Så kan vi överföra detta till var och en av oss! För varje människa har fått förutsättningar till att kunna vara en ”lokal förmåga” på just den plats och i det sammanhang som vi är ställda. Vi är kanske inte några ”virtuoser”, men det finns inte en enda människa som inte begåvats med något som kan få vara till hjälp och glädje för någon annan. Dessa gåvor ska vi ta vara på och inte gräva ner! På så sätt kan även du och jag bli en synnerligen viktig lokal förmåga! Det är väl fantastiskt!

Så njuter just nu många människor av somriga och lata semesterdagar! En tid man har sett fram mot och längtat efter under ett långt och mörkt vinterhalvår med jobb och åter jobb. En tid som kanske föregåtts av noggrann planering och med spänd förväntan inför längre eller kortare resor som ska göras, spännande upplevelser och utmaningar man ska få vara med om, att få åka ut med båten eller att äntligen bara få ligga i hängmattan uppspänd mellan två vackra björkar vid sommarstugan. Och inte minst att man får gå in i sin kravlösa ”semesterbubbla” utan att alltför mycket styras och störas av tider och ”måste-saker”. Så ser verkligheten ut för många människor i vårt land just nu – underbara och välförtjänta semesterdagar!

Men – denna verklighet och smått idylliska bild delas inte av alla! För kuratorer, jourhavande medmänniska, jourhavande präst, ja, kort sagt de flesta som tar emot människor för samtal vid denna tid på året, lyssnar till snarlika berättelser: när ”alla andra” verkar ha en så innehållsrik semesterperiod, när ”alla andra” åker bort och det alltför länge är mörkt och nedsläckt i deras fönster, när ”alla andra” verkar ha så lyckade och ekonomiskt oberoende liv, när ”alla andra” verkar ha en så underbar gemenskap med familj och vänner, ja, då blir upplevelsen av att själv vara ensam, misslyckad och i utanförskap så mycket tydligare och mer smärtsam. Sommaren är verkligen en underbar tid för många, men långt ifrån för alla!

Detta får bli en utmaning och en uppfordran till många av oss, som säkerligen har möjligheter att kunna göra något denna sommar för att avhjälpa någons upplevelse av ensamhet och utanförskap. Vi kan skicka ett kort eller ett sms till någon vi vet sitter ensam hemma, vi kan välkomna någon in till fikastunden i sommarstugan, vi kan erbjuda någon att följa med på en båttur eller fisketur, vi kan ställa frågan till någon vi vet gillar sång och musik att följa med till Läcköoperan eller till Diggiloo-föreställningen osv. Ja, det är bara fantasin som sätter gräns för vad vi nu i sommar kan göra för att något lite dämpa en medmänniskas upplevelse av ensamhet och utanförskap. Och kom ihåg: INGEN KAN GÖRA ALLT, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT!

Jag har skadat min vänstra hand. Inte jätteallvarligt, men ändå tillräckligt för att jag ska känna mig handikappad eftersom jag inte kan använda den som jag brukar kunna göra. Jag är ändå tacksam för att det inte var högerhanden som råkade illa ut, eftersom jag är ganska extremt högerhänt. Då hade det varit katastrof! Men ändå! Men en viktig insikt har jag fått: nu när jag har svårigheter att kunna använda vänsterhanden så förstår jag hur otroligt mycket som jag ändå gör med denna hand utan att tänka på det. Min vänsterhand har jag liksom tagit för given! Nu får min högerhand täcka upp allt det som min vänsterhand gör i vanliga fall, och då blir allt så mycket besvärligare och går så mycket långsammare. Man skulle kunna uttrycka det som så att nu inser jag fullt ut att min vänsterhand är ett viktigt och fint komplement till min högerhand. Min vänsterhand gör inte så mycket väsen av sig utan håller sig lite grand i bakgrunden och låter högerhanden dominera. Men tillsammans kan mina händer samverka på ett så fint sätt!

Det slår mig att denna bild av händer som behöver varandra kan vi överföra till våra mänskliga relationer. I en familj, på en arbetsplats, i en skolklass, bland kompisgäng och vänner  osv, där finns det alltid s k ”högerhänder”. Det vill säga personer som är de mest dominanta, som syns och hörs mest, som kanske får mest gjort och är de mest effektiva, som är de mest färgstarka, som verkar vara de mest oersättliga. Men i alla  relationer finns det också s k ”vänsterhänder”. Personer som inte gör så mycket väsen av sig, som håller sig lite mer i bakgrunden, som man skenbart kan tro att de inte får så mycket gjort. Men det är först när sådana människor har blivit ”skadade” och då vi inte längre kan ta dem för givna, som vi förstår vilken otroligt viktig roll de spelar. Kanske i bakgrunden, kanske i skymundan, men ändå!! ”Högerhänder” och ”vänsterhänder” behöver varandra i alla relationer! En viktig livsvisdom!

Denna vardagsfilosofiska tanke kom till mig när jag nu sitter och tittar ner på min rödblåa och svullna vänsterhand och som jag saknar så otroligt mycket!!