Inspirationslös

Så sätter jag mig ner för att skriva ytterligare ett blogginlägg. Ofta när jag gör det, och även med mina Facebook-inlägg, så vet jag ganska exakt vad jag ska skriva om. Något om världsläget, något om tillståndet här hemma i gamla ”Svedala”, något som jag själv varit med om och som väckt känslor hos mig av glädje, vrede, förvåning eller allmänt vardagsfilosofiskt resonemang. När man har en blogg så underlättar det självklart när och om man får inspiration att skriva om det man vill förmedla.

Men just nu när jag är på mitt arbetsrum och står framför min dator och känner att jag egentligen skulle behöva formulera något riktigt bra och läsvärt blogginlägg, så infinner sig en slags inre tystnad, och prestationsångesten sticker fram sitt fula tryne. Jag vet inte ett dugg vad jag ska skriva om. Det beror ju inte på att det inte har hänt något, för det händer ju mer eller mindre omvälvande och skrivvärda saker hela tiden. Vi har ju följetongen Donald Trump där borta i det stora landet i väster, som ju inte slutar att förvåna med det ena politiska utspelet efter det andra, och kränker människor i allmänhet och journalister i synnerhet ”i parti och minut”. Och i vårt eget land verkar det som om regeringsfrågan befinner i ett dödläge och i ett slags ingenmansland. Och här i Skaraborg har vi haft ytterligare ett jordskalv i Skövdetrakten och som även kändes på Kinnekulle. Så visst finns det att skriva om och reagera på. Ändå är det som jag just nu inte har lust att skriva om nånting. Just nu känns de välformulerade orden och meningarna så långt borta och ointressanta. Jag känner mig tom, på gränsen till lite håglös. Får skylla på höstens och den mörka årstidens intåg. Behöver säkert lite AD-vitaminer och C-vitaminer, så kommer säkert inspirationen tillbaka. Eller också är det bara att acceptera, och kanske t o m vara tacksam över, den inre tystnaden. Att man inte alltid behöver tycka till och formulera något, utan bara vila i att ”det är som det är”. Att min blick får vila på en liten tavla ovanför mitt skrivbord där någon säger: Kom till mig, så ska jag skänka er vila! Hm, kanske var det ingenting mer och ingenting mindre än dessa ord som jag skulle få förmedla idag till både dig och mig?! KOM TILL MIG, SÅ SKA JAG SKÄNKA ER VILA!

Vart tog landet lagom vägen?!

Det är minst sagt en turbulent och stormig tid i vår annars tämligen stillsamma lilla ankdamm som ju vårt land ändå kan kallas. Den s k kulturprofilen som nu sitter häktad efter anklagelser om våldtäkt och sexuella trakasserier. Det enorma landet Kina, som har tagit illa vid sig av skämten om deras land i det svenska satirprogrammet Svenska Nyheter, och som på grund av detta har skickat en formell protest till svenska UD och med hot om att vidta ytterligare opreciserade åtgärder. Och sist men inte minst: Stefan Löfvén som idag röstades bort och entledigades från sitt uppdrag som landets statsminister.

I kölvattnet av denna händelse kommer nu en tid med stor osäkerhet vilka konstellationer av de svenska riksdagspartierna som ska kunna regera landet. Alla verkar mer eller mindre ha målat in sig i olika hörn, som i dagsläget gör det näst intill omöjligt att kunna hitta en lösning på regeringsfrågan. Den som lever får se heter det ju. Och nån dag förr eller senare kommer ”den vita röken” ut genom riksdagshusets skorsten (om det nu finns någon sådan där…), som talar om att nu har regeringsfrågan kommit till en lösning. Men just nu kan vi bara konstatera att vi upplever en politiskt mycket turbulent och stormig tid, åtminstone med svenska mått mätt! Med ett högt och aggressivt tonläge från alla håll, som närapå skrämmer oss och gör att vi inte riktigt känner igen oss. Så här brukar det ju inte vara i Sverige, eller hur?! Vi brukar ju kunna hitta samförståndslösningar och vara kända för att vara ”lagom” i det mesta. Och även om ”lagom” är lite hånat och förlöjligat och anses som lite tråkigt, så är detta ord och begrepp väldigt bra i de flesta sammanhang, eftersom det är det mest effektiva vapnet mot övertoner i debatter, mot ohämmat maktbegär, mot fundamentalistiska och extremistiska åsikter. Så därför hoppas jag att vi snart får tillbaka det ”lagoma” landet Sverige, där viljan till samförståndslösningar står högre i kurs än att som envisa och tjuriga barn sitta fast i låsta positioner.

Varma hälsningar från Anita

Eftervalstider

Så lever vi då i eftervalstider. Det märks ju inte minst på att partiledarna inte alls är lika angelägna att komma till tals och synas i TV-rutan och i sociala medier som de var före valet. Då ville de verkligen tala om för oss medborgare hur förträfflig deras egen politik var och hur urusel motståndarnas var. Nej, just nu verkar de ägna all sin tid sig åt att stärka sina egna maktpositioner och klura ut vem som ska samarbeta med vem, och vilka de absolut inte vill samarbeta med och inte heller tala med. Alla verkar vara så generösa att vilja sträcka ut sina händer över partigränser och blockgränser, men bara på deras egna villkor så att det inte ruckar deras egna ambitioner att rycka åt sig makten. Jag skulle vilja säga att den politiska situationen i Sverige just nu befinner sig på sandlådenivån och kan betecknas närmast som ett räv- och rackarspel.

Allt medan vi helt vanliga medborgare, som ju våra politiker ska företräda och vara en röst för, fortsätter att leva våra liv som vanligt. Som går upp på morgnarna och går till jobbet, som lämnar barnen på dagis, som skriver inköpslistor, som går till Friskis och Svettis, som går på kvällskurser, som oroar sig över hur den privata ekonomin ska gå ihop osv. Två skilda världar verkar just nu våra politiker och vi ”vanliga” leva i. Politikernas maktkamp verkar utspela sig liksom på en annan planet och kan betecknas som en slags dokusåpa med en massa intriger. Allt medan vi andra bara försöker få livspusslet att gå ihop. Och jag ställer mig frågan: vilken av dessa två världar är mest trovärdig?!

Varma hälsningar från Anita

NU ÄR DET DAGS!

Dags för vad?! Jo, att sparka igång min blogg! Och i det här fallet är min blogg detsamma som Anita Ingvarsdotters blogg. Att mina inlägg får vara föremål för era kommentarer och reaktioner. På så sätt hoppas jag att denna blogg kan få bli en mötesplats och ett forum för en spännande och meingsfull dialog, som ska sprida sig som ringar på vattnet till fler och fler som vill läsa och följa.

Inläggen kommer säkerligen vara av lite olika karaktär. Men min tanke är att huvudsakligen skriva utifrån dagsaktuella ämnen, och där inläggen gärna och förhoppningsvis får vara kryddade med lite av varje: humor, vardagsfilosofisk eftertänksamhet, ifrågasättande, annorlunda infallsvinklar, utmaningar, glada och positiva tillrop osv.

Genom att de flesta människor har tillgång till sociala medier idag, så är det också väldigt många i vår tid som känner ett behov av att få framföra sina åsikter inom de mest skilda områden. Mycket av det som då skrivs och sägs är sårande och kränkande, och verkar ha som sitt enda syfte att förtala och klanka ner på andra människor. Min innerligaste förhoppning är att min blogg ska kunna få vara en motpol till allt detta. Där vi visst kan ha olika uppfattningar och att en livlig diskussion kan föras, men att allt förs i en respektfull ton mot varandra. På så sätt ska vi kunna skapa en meningsfull och spännande dialog.

Ha nu ögon och öron öppna, för SNART kommer mitt första inlägg!

Varma hälsningar från Anita