Jag vill ge dig en berättelse om en kvinna, som vi kan kalla Louise, som en natt hade en märklig dröm. I drömmen fick hon ett möte med en för henne totalt främmande man, som såg rakt in i hennes osminkade hjärta och liv.
Louise var en hårt arbetande yrkeskvinna, som alltid varit oerhört självständig och som i alla lägen velat klara sig själv. Av sin omgivning uppfattades hon ofta som kylig och distanserande, och hade svårt för att visa känslor, och hon släppte ogärna in människor i sitt liv som inte först noggrant hade prövats och godkänts av henne. Hon och maken hade ett tjusigt hem och två välartade barn. Louise hade alltid vinnlagt sig om att ha en minutiös ordning och reda i sitt liv, ja, hon var verkligen en stor perfektionist. Hon hade också ett mycket stort kontrollbehov över sitt liv. Till och med sina egna tankar ville hon ha kontroll över. Tankar som bara svävade fritt med till synes ingen början eller slut var direkt provocerande för henne.
Denna sensommarkväll kände Louise en svårtolkad oro och osäkerhetskänsla som inte ville släppa taget om henne och lämna henne ifred. En känsla som var ovan för henne. Men hon går och lägger sig och somnar. Då får hon i drömmen se att hon går ut på familjens flotta terrass, där hon skälver till en aning av den friska och daggvåta luften. Hon ser ut mot skogsbrynet, och ur den tidiga morgonens dis framträder då konturerna av en man. Han går snabbt och rör sig i riktning där Louise står, förstenad av rädsla och av den märkliga känslan av att inte ha kontroll över situationen. Nu är mannen framme och tar lätt stegen upp till terrassen. Han sträcker fram sin finlemmade hand till en hälsning, men hon besvarar inte denna. Hon säger istället till mannen med ett bryskt tonfall: ”vem är du?” Mannen svarar inte, men ser på henne med ögon som hon ändå uppfattar som vänliga och att vilja henne väl. En blick som hon har svårt att värja sig för. Som är genomträngande men inte alls hotfull, som når längre än till ytan och nuddar vid hennes outforskade djup. Dessa djup som för Louise är en helt okänd och tillbommad värld, försedd med ett kraftigt hänglås vars nyckel är borttappad sedan länge. Men denne mans blick träffar just dessa djup hos henne. Och det skrämmer henne! ”Vad vill du mig,” skriker hon ut. Varpå mannen svarar: ”Jag har kommit för att höra vad du vill jag ska göra för dig.” Ett svar som är lika förvirrande och oväntat som hela denna bisarra situation hon just nu befinner sig i.
Men utan att riktigt förstå varför, så börjar plötsligt Louises rädsla och stora irritation över detta absurda möte och märkliga konversation, övergå i en smygande längtan efter att få släppa taget, att få vara beroende av någon annan än sig själv, att få uppleva verklig närhet och tillit, att få bli berörd. Alla hennes genom åren uppbyggda försvarsmurar, som hon hela livet skyddat sig bakom, känner hon nu hotas av nedmontering, en efter en. Dessa murar som varit Louises största garant för att kunna ha full kontroll. Men som också hindrat henne att få svepas med av glädje, ilska, sorg, ja, hela skalan av mänskliga känslor. Men här och nu anar Louise att denne främling har något i beredskap åt henne, som ingen annan har kunnat erbjuda henne. Därför upprepar nu Louise sin fråga till mannen, fast nu med en mjukare och närapå hoppfull stämma: ”vad vill du mig?” Mannen svarar då med en motfråga: ”Louise, vad vill du jag ska göra för dig?” Då faller de sista resterna av Louises försvarsmurar och hon brister ut i gråt. En gråt som väntat så länge på att bli förlöst. Och hon hör sig själv säga: ”Jag vill bli befriad från mitt förkrympta liv. Jag längtar efter frisk luft in i mina instängda och kvävande livsrum. Jag längtar efter att bli befriad från min malande inre kramp, fri att få släppa loss mitt verkliga jag. Det är vad jag vill du ska göra för mig. Kan du det?!” Mannen tar hennes händer i sina och säger: ”Om du vill så kan jag!” Med de orden fortfarande ringandes i sina öron vaknar Louise ur sin dröm. Och hon tänker: vad har jag fått vara med om i denna dröm? Tänk om denne främling har den borttappade nyckeln till mina inre rum! Tänk om han har koden in till det som är jag!
En ny dag hade börjat, och tillvaron började återta sina vanliga rutiner. Men Louise berättar att de orden från den främmande mannen glömde hon aldrig: om du vill så kan jag! Efter den drömmen började hon glänta på frihetens dörr till att våga utforska sina inre rum, att våga möta sitt sanna jag, att våga upptäcka en kärlek som är starkast när hon själv är som svagast.
MEN VEM VAR DENNE MAN?!