Shopping, shopping och åter shopping!

Ingen kan väl ha undgått att i dessa dagar höra talas om Black Friday. Denna fredag som i USA är en klämdag efter Thanksgiving och är landets största shopping- och readag. Tillsammans med Cyber Monday, som infaller tre dagar senare, markerar nämligen Black Friday själva starten på julhandeln för amerikanarna. Då har affärerna utökade öppettider, vissa öppnar redan vid midnatt, andra klockan 5 eller 7 på morgonen och stänger sent på kvällen! Allt för att inga tillfällen till shopping ska gå förlorat. Shopping, shopping och åter shopping, hallelujah! Och givetvis, höll jag på att säga, har vi i Sverige importerat denna dag. Och vi nöjer oss inte med Black Friday, utan vi har utökat den till Black Week. Så nu bombarderas vi med affärernas erbjudanden att kunna handla mycket och framför allt handla billigt.

Det är lätt att hamna i ”gnällbältet” och komma med moraliska pekpinnar när det gäller vår ohämmade lust att shoppa loss. Man ska absolut inte kasta sten när man själv sitter i glashus, som ju ordspråket säger. För de flesta av oss måste nog erkänna att vi, åtminstone ibland, faller för affärernas och marknadens lockrop att köpa varor som vi egentligen inte har något större behov av.Särskilt när vi erbjuds en massa extrapriser, så är det som om vårt förnuft sätts ur spel. För då är det som om vi tänker, att kan jag köpa denna vara till halva priset mot det ordinarie, då gör jag ju en fantastiskt bra affär. Och då är det inte lätt att stå emot och koppla på det kritiska tänkandet.

Men ändock, kan vi inte lova varandra att detta år ska vi inte gå på allt som erbjuds oss, utan att först tänka efter om vi verkligen behöver just den varan. Om inte annat för att vår miljö och vår planet skulle må så mycket bättre av om vi sansar oss och tänker efter före vi handlar. Då skulle moder jord tacka oss genom att snabbare tillfriskna från alla påfrestningar som vi människor utsätter henne för! Moder jord, den plats i universum, som vår Skapare verkar ha haft, och har än idag, ett särskilt gott öga till och ett gränslöst tålamod med!

Göm inte undan dina gåvor!

Det finns inte en enda människa på denna jord som är helt talanglös. Alla människor har i högre eller mindre grad fått gåvor och talanger inom vitt skilda områden. Vi är med andra ord bra på vissa saker, i vissa fall väldigt bra. Men att säga och erkänna det inför andra är för många nästan lite tabubelagt. Det är mycket lättare och mer oproblematiskt att bejaka och lyfta sina medmänniskors gåvor och talanger och visa uppskattning för det, än att frimodigt säga och stå för att detta är jag själv faktiskt bra på. Den berömda Jantelagen, som ju säger att vi inte ska tro att vi är bättre eller förmer än någon annan, dignar vissa människor under som ett livslångt tungt ok.

Därför skulle jag med detta blogginlägg vilja dra mitt strå till stacken för att vi alla ska börja räta på oss och erkänna både inför oss själva och vår omgivning att vi faktiskt kan, ja, att vi t o m är skickliga på vissa saker. Att våra gåvor och talanger äntligen ska få komma i rörelse och i funktion, till såväl din egen som andras glädje. Och du, börja använd dem redan idag, för morgondagen har vi inget löfte om!

Tänkvärt!

En man vid namn Robert Half har sagt så här: ”Människor som ser ned på andra kommer ingen att se upp till.” Ett uttalande som säger allt och där ytterligare kommentarer eller utläggningar är fullständigt överflödiga. Så därför upprepar jag detta citat ytterligare en gång för att inpränta denna sanning hos oss alla: ”Människor som ser ned på andra kommer ingen att se upp till.”

Ännu outforskad mark!

”En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Så skriver Tomas Tranströmer i dikten Romanska bågar. Du blir aldrig färdig och det är som skall! En människas inbillade färdighet hindrar all form av nyfikenhet på livet, på sin omvärld och på sig själv. Den inbillade färdigheten hindrar också all form av kreativt tänkande och att söka efter sina egna inneboende möjligheter. Det är ju en fantastisk känsla när vi upptäcker att våra liv inte står stilla, utan vi är på väg. Med andra ord så är det inte alla livsmål som vi redan uppnått som är det mest storslagna, utan det är att det fortfarande finns kvar mycket mer i våra liv att upptäcka.

Vi skulle göra klokt i att lite mer betrakta oss själva som i mångt och mycket ännu outforskad mark! Att vi, hur gamla vi än är, ändå kan få upptäcka nya ännu ej lästa bokblad i vår livsberättelse. Då finns de bästa förutsättningarna till att varje dag kan få bli en upptäcktsresa i vårt inre, och då kan det faktiskt öppna sig valv bakom valv oändligt! Vilken spännande resa du och jag har att göra – inåt!

Vem var han?!

Jag vill ge dig en berättelse om en kvinna, som vi kan kalla Louise, som en natt hade en märklig dröm. I drömmen fick hon ett möte med en för henne totalt främmande man, som såg rakt in i hennes osminkade hjärta och liv.

Louise var en hårt arbetande yrkeskvinna, som alltid varit oerhört självständig och som i alla lägen velat klara sig själv. Av sin omgivning uppfattades hon ofta som kylig och distanserande, och hade svårt för att visa känslor, och hon släppte ogärna in människor i sitt liv som inte först noggrant hade prövats och godkänts av henne. Hon och maken hade ett tjusigt hem och två välartade barn. Louise hade alltid vinnlagt sig om att ha en minutiös ordning och reda i sitt liv, ja, hon var verkligen en stor perfektionist. Hon hade också ett mycket stort kontrollbehov över sitt liv. Till och med sina egna tankar ville hon ha kontroll över. Tankar som bara svävade fritt med till synes ingen början eller slut var direkt provocerande för henne.

Denna sensommarkväll kände Louise en svårtolkad oro och osäkerhetskänsla som inte ville släppa taget om henne och lämna henne ifred. En känsla som var ovan för henne. Men hon går och lägger sig och somnar. Då får hon i drömmen se att hon går ut på familjens flotta terrass, där hon skälver till en aning av den friska och daggvåta luften. Hon ser ut mot skogsbrynet, och ur den tidiga morgonens dis framträder då konturerna av en man. Han går snabbt och rör sig i riktning där Louise står, förstenad av rädsla och av den märkliga känslan av att inte ha kontroll över situationen. Nu är mannen framme och tar lätt stegen upp till terrassen. Han sträcker fram sin finlemmade hand till en hälsning, men hon besvarar inte denna. Hon säger istället till mannen med ett bryskt tonfall: ”vem är du?” Mannen svarar inte, men ser på henne med ögon som hon ändå uppfattar som vänliga och att vilja henne väl. En blick som hon har svårt att värja sig för. Som är genomträngande men inte alls hotfull, som når längre än till ytan och nuddar vid hennes outforskade djup. Dessa djup som för Louise är en helt okänd och tillbommad värld, försedd med ett kraftigt hänglås vars nyckel är borttappad sedan länge. Men denne mans blick träffar just dessa djup hos henne. Och det skrämmer henne! ”Vad vill du mig,” skriker hon ut. Varpå mannen svarar: ”Jag har kommit för att höra vad du vill jag ska göra för dig.” Ett svar som är lika förvirrande och oväntat som hela denna bisarra situation hon just nu befinner sig i.

Men utan att riktigt förstå varför, så börjar plötsligt Louises rädsla och stora irritation över detta absurda möte och märkliga konversation, övergå i en smygande längtan efter att få släppa taget, att få vara beroende av någon annan än sig själv, att få uppleva verklig närhet och tillit, att få bli berörd. Alla hennes genom åren uppbyggda försvarsmurar, som hon hela livet skyddat sig bakom, känner hon nu hotas av nedmontering, en efter en. Dessa murar som varit Louises största garant för att kunna ha full kontroll. Men som också hindrat henne att få svepas med av glädje, ilska, sorg, ja, hela skalan av mänskliga känslor. Men här och nu anar Louise att denne främling har något i beredskap åt henne, som ingen annan har kunnat erbjuda henne. Därför upprepar nu Louise sin fråga till mannen, fast nu med en mjukare och närapå hoppfull stämma: ”vad vill du mig?” Mannen svarar då med en motfråga: ”Louise, vad vill du jag ska göra för dig?” Då faller de sista resterna av Louises försvarsmurar och hon brister ut i gråt. En gråt som väntat så länge på att bli förlöst. Och hon hör sig själv säga: ”Jag vill bli befriad från mitt förkrympta liv. Jag längtar efter frisk luft in i mina instängda och kvävande livsrum. Jag längtar efter att bli befriad från min malande inre kramp, fri att få släppa loss mitt verkliga jag. Det är vad jag vill du ska göra för mig. Kan du det?!” Mannen tar hennes händer i sina och säger: ”Om du vill så kan jag!” Med de orden fortfarande ringandes i sina öron vaknar Louise ur sin dröm. Och hon tänker: vad har jag fått vara med om i denna dröm? Tänk om denne främling har den borttappade nyckeln till mina inre rum! Tänk om han har koden in till det som är jag!

En ny dag hade börjat, och tillvaron började återta sina vanliga rutiner. Men Louise berättar att de orden från den främmande mannen glömde hon aldrig: om du vill så kan jag! Efter den drömmen började hon glänta på frihetens dörr till att våga utforska sina inre rum, att våga möta sitt sanna jag, att våga upptäcka en kärlek som är starkast när hon själv är som svagast.

MEN VEM VAR DENNE MAN?!

Nostalgi – flum eller en mänsklig rättighet?!

Jag googlade på synonymer till ordet nostalgi. Och då fick jag bl a upp de här orden: LÄNGTAN TILLBAKA. Att nostalgi blivit aktuellt för mig har ju inte minst att göra med att jag, som ganska nybliven Facebook-användare, har gått med i gruppen Gamla goa Mölndal, där vi blir försedda med bilder från en förgången tid. Mölndal är ju min födelsestad där jag bodde mina tre första år, och där jag, tillsammans med min familj även sen vi flyttat till Skara, ofta besökte vår släkt och våra vänner. Dessutom att jag i mitten av 70-talet flyttade ner till min födelsestad igen, och blev då den trogen i drygt tio år. Så jag har så otroligt många fina minnen från det gamla goa Mölndal. Dessa härliga människor som jag träffade, som långt ifrån alltid var ”mainstream”, men alltid vågade vara sig själva och även bjuda på sig själva. Alla gamla hus och byggnader som visst kunde se lite risiga ut, men hade en alldeles speciell charm. Trånga gator där bussar och bilar knappt kunde mötas. Lantliga och gröna vyer som fanns i utkanterna av den mer bullriga staden. Det mesta av allt detta är idag borta och ersatt av nytt, modernt och funktionellt.
Kanske det alltid har varit så, men jag har en känsla av att i våra dagar är det mesta här i livet snabbt som ett penseldrag utbytt mot något nyare och mer spännande. Det har nästan blivit ett mantra idag: bort med det gamla, in med det nya!

Undra på att vi ibland kan känna oss lite vilsna i tillvaron, och att det finns en gnagande känsla av längtan tillbaka till det som en gång var men som inte längre är. Längtan till det mer okomplicerade och självklara, till det mer enkla och kravlösa, till det mer harmoniska och lugna. Eller är detta bara en nostalgisk chimär, en verklighetsflykt, en skönmålad men inte helt realistisk lyckobild?! Det kan mycket väl vara så. Men låt alla oss som har fler år bakom oss än framför oss, om så bara för en liten stund, få söka i minnenas kartotek och bli så där nostalgiskt vemodslyckliga. Det kanske inte är en sysselsättning som gynnar Sveriges BNP, det kanske inte ett dugg befrämjar vårt lands produktivitet. Men det är en mänsklig rättighet och skön friskvård för vår själ och vårt sinne!

Inspirationslös

Så sätter jag mig ner för att skriva ytterligare ett blogginlägg. Ofta när jag gör det, och även med mina Facebook-inlägg, så vet jag ganska exakt vad jag ska skriva om. Något om världsläget, något om tillståndet här hemma i gamla ”Svedala”, något som jag själv varit med om och som väckt känslor hos mig av glädje, vrede, förvåning eller allmänt vardagsfilosofiskt resonemang. När man har en blogg så underlättar det självklart när och om man får inspiration att skriva om det man vill förmedla.

Men just nu när jag är på mitt arbetsrum och står framför min dator och känner att jag egentligen skulle behöva formulera något riktigt bra och läsvärt blogginlägg, så infinner sig en slags inre tystnad, och prestationsångesten sticker fram sitt fula tryne. Jag vet inte ett dugg vad jag ska skriva om. Det beror ju inte på att det inte har hänt något, för det händer ju mer eller mindre omvälvande och skrivvärda saker hela tiden. Vi har ju följetongen Donald Trump där borta i det stora landet i väster, som ju inte slutar att förvåna med det ena politiska utspelet efter det andra, och kränker människor i allmänhet och journalister i synnerhet ”i parti och minut”. Och i vårt eget land verkar det som om regeringsfrågan befinner i ett dödläge och i ett slags ingenmansland. Och här i Skaraborg har vi haft ytterligare ett jordskalv i Skövdetrakten och som även kändes på Kinnekulle. Så visst finns det att skriva om och reagera på. Ändå är det som jag just nu inte har lust att skriva om nånting. Just nu känns de välformulerade orden och meningarna så långt borta och ointressanta. Jag känner mig tom, på gränsen till lite håglös. Får skylla på höstens och den mörka årstidens intåg. Behöver säkert lite AD-vitaminer och C-vitaminer, så kommer säkert inspirationen tillbaka. Eller också är det bara att acceptera, och kanske t o m vara tacksam över, den inre tystnaden. Att man inte alltid behöver tycka till och formulera något, utan bara vila i att ”det är som det är”. Att min blick får vila på en liten tavla ovanför mitt skrivbord där någon säger: Kom till mig, så ska jag skänka er vila! Hm, kanske var det ingenting mer och ingenting mindre än dessa ord som jag skulle få förmedla idag till både dig och mig?! KOM TILL MIG, SÅ SKA JAG SKÄNKA ER VILA!

Vart tog landet lagom vägen?!

Det är minst sagt en turbulent och stormig tid i vår annars tämligen stillsamma lilla ankdamm som ju vårt land ändå kan kallas. Den s k kulturprofilen som nu sitter häktad efter anklagelser om våldtäkt och sexuella trakasserier. Det enorma landet Kina, som har tagit illa vid sig av skämten om deras land i det svenska satirprogrammet Svenska Nyheter, och som på grund av detta har skickat en formell protest till svenska UD och med hot om att vidta ytterligare opreciserade åtgärder. Och sist men inte minst: Stefan Löfvén som idag röstades bort och entledigades från sitt uppdrag som landets statsminister.

I kölvattnet av denna händelse kommer nu en tid med stor osäkerhet vilka konstellationer av de svenska riksdagspartierna som ska kunna regera landet. Alla verkar mer eller mindre ha målat in sig i olika hörn, som i dagsläget gör det näst intill omöjligt att kunna hitta en lösning på regeringsfrågan. Den som lever får se heter det ju. Och nån dag förr eller senare kommer ”den vita röken” ut genom riksdagshusets skorsten (om det nu finns någon sådan där…), som talar om att nu har regeringsfrågan kommit till en lösning. Men just nu kan vi bara konstatera att vi upplever en politiskt mycket turbulent och stormig tid, åtminstone med svenska mått mätt! Med ett högt och aggressivt tonläge från alla håll, som närapå skrämmer oss och gör att vi inte riktigt känner igen oss. Så här brukar det ju inte vara i Sverige, eller hur?! Vi brukar ju kunna hitta samförståndslösningar och vara kända för att vara ”lagom” i det mesta. Och även om ”lagom” är lite hånat och förlöjligat och anses som lite tråkigt, så är detta ord och begrepp väldigt bra i de flesta sammanhang, eftersom det är det mest effektiva vapnet mot övertoner i debatter, mot ohämmat maktbegär, mot fundamentalistiska och extremistiska åsikter. Så därför hoppas jag att vi snart får tillbaka det ”lagoma” landet Sverige, där viljan till samförståndslösningar står högre i kurs än att som envisa och tjuriga barn sitta fast i låsta positioner.

Varma hälsningar från Anita

Eftervalstider

Så lever vi då i eftervalstider. Det märks ju inte minst på att partiledarna inte alls är lika angelägna att komma till tals och synas i TV-rutan och i sociala medier som de var före valet. Då ville de verkligen tala om för oss medborgare hur förträfflig deras egen politik var och hur urusel motståndarnas var. Nej, just nu verkar de ägna all sin tid sig åt att stärka sina egna maktpositioner och klura ut vem som ska samarbeta med vem, och vilka de absolut inte vill samarbeta med och inte heller tala med. Alla verkar vara så generösa att vilja sträcka ut sina händer över partigränser och blockgränser, men bara på deras egna villkor så att det inte ruckar deras egna ambitioner att rycka åt sig makten. Jag skulle vilja säga att den politiska situationen i Sverige just nu befinner sig på sandlådenivån och kan betecknas närmast som ett räv- och rackarspel.

Allt medan vi helt vanliga medborgare, som ju våra politiker ska företräda och vara en röst för, fortsätter att leva våra liv som vanligt. Som går upp på morgnarna och går till jobbet, som lämnar barnen på dagis, som skriver inköpslistor, som går till Friskis och Svettis, som går på kvällskurser, som oroar sig över hur den privata ekonomin ska gå ihop osv. Två skilda världar verkar just nu våra politiker och vi ”vanliga” leva i. Politikernas maktkamp verkar utspela sig liksom på en annan planet och kan betecknas som en slags dokusåpa med en massa intriger. Allt medan vi andra bara försöker få livspusslet att gå ihop. Och jag ställer mig frågan: vilken av dessa två världar är mest trovärdig?!

Varma hälsningar från Anita

NU ÄR DET DAGS!

Dags för vad?! Jo, att sparka igång min blogg! Och i det här fallet är min blogg detsamma som Anita Ingvarsdotters blogg. Att mina inlägg får vara föremål för era kommentarer och reaktioner. På så sätt hoppas jag att denna blogg kan få bli en mötesplats och ett forum för en spännande och meingsfull dialog, som ska sprida sig som ringar på vattnet till fler och fler som vill läsa och följa.

Inläggen kommer säkerligen vara av lite olika karaktär. Men min tanke är att huvudsakligen skriva utifrån dagsaktuella ämnen, och där inläggen gärna och förhoppningsvis får vara kryddade med lite av varje: humor, vardagsfilosofisk eftertänksamhet, ifrågasättande, annorlunda infallsvinklar, utmaningar, glada och positiva tillrop osv.

Genom att de flesta människor har tillgång till sociala medier idag, så är det också väldigt många i vår tid som känner ett behov av att få framföra sina åsikter inom de mest skilda områden. Mycket av det som då skrivs och sägs är sårande och kränkande, och verkar ha som sitt enda syfte att förtala och klanka ner på andra människor. Min innerligaste förhoppning är att min blogg ska kunna få vara en motpol till allt detta. Där vi visst kan ha olika uppfattningar och att en livlig diskussion kan föras, men att allt förs i en respektfull ton mot varandra. På så sätt ska vi kunna skapa en meningsfull och spännande dialog.

Ha nu ögon och öron öppna, för SNART kommer mitt första inlägg!

Varma hälsningar från Anita