Det finns ju ett uttryck som säger att ”så länge det finns liv finns det hopp”. Och detta i sin tur måste ju betyda att hoppet är det absolut sista som får överge oss människor! Jag tänker då inte minst på min tid som sjukhuspräst där jag fanns med i arbetet på Hospice Gabriel. Tänk vad viktigt det var för alla oss som jobbade där, att alltid förstärka och bejaka hoppet. Det kunde gälla allt från att bejaka någons hopp om att hinna få se det ännu ofödda barnbarnet, till någon annans hopp att ännu en gång få njuta av fullmånens sken på den nattsvarta himlen. Hoppet är livlinan till det goda livet, som en svårt sjuk människa har förlorat, men som hon alltid när en längtan efter.
Men att inte berövas hoppet tror jag är livsviktigt för oss alla. Att hoppas är ju att önska något som man ännu inte sett, men som man drömmer om ska gå i uppfyllelse inom en kortare eller längre framtid. Hoppet har något trotsigt och obändigt över sig som vägrar ge upp! Och prästen och psalmdiktaren Lars-Åke Lundberg har ju skrivit om att ”bönen är hoppets språk”. Med andra ord: när vi ber ställer vi oss på Guds sida i kampen mot det hopplösa. Kanske är det detta som författarinnan Emily Dickinson också vill ge uttryck för när hon skriver: ”Hopp är som en bevingad varelse som fladdrar i själen och sjunger melodin utan ord, och aldrig stannar upp och som hörs bäst i stormen!”
Så därför: låt aldrig någon någonsin släcka och förminska vårt hopp, hur litet och andfått det än verkar vara! För om vi förlorar hoppet förlorar vi allt!