Sång som berör

Det finns många fantastiskt duktiga musiker och sångare, inte minst i vårt eget land. Begreppet ”Det svenska musikundret” lanserades ju för några år sedan, för att lyfta fram alla inom musikbranschen som lyckats slå igenom  även på den internationella marknaden. Att vi har olika tycke och smak i musikväg och vad vi helst vill lyssna på är ju helt naturligt. Men icke desto mindre måste vi beundra alla som kan uppvisa skicklighet och virtuositet inom just sin musikgenre.

Men enligt mitt tycke så finns det några artister som sticker ut utifrån en alldeles speciell  egenskap. Och denna egenskap tror jag finns där som en naturlig del av deras personlighet och att de har erfarenhet även av livets mörka sidor. Det handlar om hur en artist, en sångare eller en musiker, kan beröra mig med sin sång och musik. Det finns några som verkligen kan den konsten, både nu levande artister och sådana som inte längre finns ibland oss. Vilka är då dessa enligt mig? Jo, t ex Albin Lee Meldau, Benjamin Ingrosso, Tommy Körberg, Marie Fredriksson, Josefin Nilsson. Finns säkerligen många fler, men det var dessa namn som kom upp i min tanke. Men varför just dessa? Är det för att de har en fantastisk röst, att de har ett artisteri som gör de unika, att de är underhållande, eller vad är det som gör att jag drabbas när jag lyssnar på de? Allt det jag ovan nämnde är givetvis inte betydelselöst i sammanhanget, men att jag berörs av just dessa artister är för att de själva är berörda när de framför sina låtar. De ger av sig själva, sången föds ur deras inre där längtan finns, där vemodet finns, där svärtan finns, där frågorna finns, där den existentiella ensamheten finns, där hoppet finns. Ja, kort sagt, de sätter ord med sin sång på vad det vill säga att vara människa, och de gör det på ett så oerhört trovärdigt och vackert sätt. Då berörs jag, då tar jag till mig vartenda ord, då kapitulerar jag inför deras artisteri!