VM i friidrott pågår för fullt just nu i staden Doha i landet Qatar. Världens allra skickligaste och mest framgångsrika idrottsmän och idrottskvinnor tävlar mot varandra, men framför allt för sitt lands heder och förhoppningsvis även för sin egen glädjes skull. Och vad vi gladdes med den supertrevlige Daniel Ståhl som igår tog sin och Sveriges efterlängtade guldmedalj i diskus. Vilken glädje, vilken lättnad, efter en riktig tävlingsrysare där det skiljde bara några centimeter från både silvermedaljören och bronsmedaljören. Men Daniel vann, han knep guldet! GRATTIS!!
Men de allra flesta som deltar i tävlingarna tar ju inga medaljer. Vissa kommer på den försmädliga fjärdeplatsen, andra hamnar i mitten, medan några ser sina namn allra längst ner på resultatlistan. Vissa glider fram på löparbanan till synes utan att anstränga sig alltför mycket, medan andra kämpar och sliter och grinar illa.
Vet du, jag tycker detta är en spegling av själva livet. För där finns också vinnarna, de som tar medaljerna, de som tycks glida fram i tillvarons gräddfil. Till dem får jag bara säga: grattis till vinsterna i livets spel!
Där finns de som vi kan kalla för ”mittens folk”. De som det går rätt hyfsat för, som kämpar på och gör så gott de kan, men som sällan eller aldrig verkar nå de riktigt stora framgångarna och höjderna. Till var och en av oss som tillhör denna kategori får jag säga: nej, du har kanske inte vunnit de riktigt stora segrarna i livet – ännu! Men ge inte upp, utan upptäck istället det fantastiska i att det fortfarande finns utmaningar här i livet som bara väntar på att du ska ta dig an dem. Så grattis till att inte vara färdig, att det fortfarande finns något som väntar på dig, att du fortfarande är på väg!
Men så finns det också de som nästan alltid hamnar sist. De som på olika sätt försöker hanka sig fram genom tillvaron och kämpar på för att åtminstone hålla näsan över vattenytan. De som livet aldrig verka ge några gratisvinster, de som alltid bortprioriteras på olika sätt, de som aldrig verkar komma till sin rätt för att kunna bevisa både för sig själva och andra sina inneboende möjligheter. Orättvist är ett ord som ligger snubblande nära till hands att då använda. För var finns rättvisan i att vissa människor verkar köra i alla livets gräddfiler, medan andra alltid får nöja sig med de gropiga och smala grusvägarna?! Var finns rättvisan i att vissa människor alltid hänförs till vinnarna medan andra alltid stämplas som förlorare?!
Frågor som är omöjligt att hitta något tillfredsställande svar på. Men det vi ändå kan konstatera är: gräddfil eller grusväg, vinnare eller förlorare, först, i mitten eller sist, är inte det som definierar oss som människor. Nej, din och min allra främsta definition på oss själva är: jag är jag, du är du, och däri ligger vår storhet och vårt människovärde. Ingenting mer och ingenting mindre, kom ihåg det!
Så sant Anita!
Vem är förlorare, vem är vinnare, vem är liten, vem är stor och vem sätter alla mått?
Det är ingen god idé att jämföra sig med andra som Du nämner jag är jag.
Men när jag inser mitt människovärde då känns allt bara gott!!