Av författare, kompositörer, filmskapare, konstnärer osv, hör vi ofta att det är helt nödvändigt för dem att ha något att berätta för att det ska känna meningsfullt att skapa. Har de inget att berätta, eller att inspirationen hos dem är minimal, så fungerar det inte heller att kunna leverera något av värde. Visst kan man försöka pressa fram något, men för det mesta faller ett sådant budskap platt till marken, därför att det inte berör vare sig förmedlaren eller mottagaren. Men när den som skapar känner att berättelsen, musiken, filmen, konstverket, bottnar och berör en själv, det är då det upplevs som meningsfullt och angeläget att få vidarebefordra till någon annan, inte annars!
Då tänker jag på allt som skrivs och sägs på sociala medier idag. Där finns det otroligt många som själva anser sig ha något att berätta. Visst finns det värdefullt även där, visst finns det sådant som berör oss även där. Och jag är fullt medveten om att en av de sociala mediernas uppgift är att få fungera som ett slags ”klotterplank”, där orden och meningarna inte först och främst ska vara välformulerade eller ha något djupsinnigt syfte. Men det är ändå otroligt mycket som sägs och skrivs där, som nog skulle mått bäst av att aldrig någonsin ha uttalats eller satts på pränt. Alltför mycket av innehållet på de sociala medierna upplevs som totalt meningslöst och inte så sällan även kränkande. Tänk om de sociala medierna mer fick användas till att förmedla människors genuina ”berättelser” som skulle kunna få vara en hjälp för andra till att hitta nytt livsmod, nytt hopp, ny framtidstro. Men till det krävs att man har något värdefullt och livsbejakande att säga, och inte bara ”låta munnen gå”!