Jag tror att många av oss har berörts djupt av dokumentären som visas på SVT Play om sångerskan och artisten Josefin Nilsson. Hon lämnade detta jordeliv för några år sedan endast 46 år gammal. En otroligt karismatisk artist med en fantastisk och helt igenom genuin röst, som verkligen kunde tolka texter så att vi som lyssnade trodde på vartenda ord hon sjöng. Hon utstrålade alltid så mycket av livsglädje och en slags lekfullhet och nyfikenhet på livet. Men dokumentären berättar att hon blev grovt misshandlad och förnedrad av en ex-pojkvän, både fysiskt och psykiskt. Den berättar att Josefin alltmer tappade tilltron till sig själv, förlorade alltmer sin hälsa, förlorade alltmer sin livsglädje och nyfikenhet på livet. Och till sist la hennes kropp av, och hon fick lämna detta jordeliv, fastän hon mänskligt att döma hade så mycket kvar att ge!
Josefins berättelse handlar om hur en levnadsglad människa med ett stort och gott hjärta mals ner sakta men säkert till oigenkännlighet. Men det kanske värsta av allt: uppenbarligen var det många som var väl medvetna om vad som hade hänt Josefin, men som underlät att såväl reagera som agera. Som satte på sig skygglappar för såväl ögon som öron för att slippa ta ställning. Vi vet ju att det goda och det onda är varandras absoluta motpoler. Men det vi kanske inte alltid tänker på är, att likgiltigheten är ondskans allra bästa vän och godhetens allra värsta fiende! Kanske var det inte minst dessa som inte verkade bry sig fastän de visste, som var det mest förnedrande och smärtsamma för Josefin att få uppleva.
Så sattes det en punkt och ett utropstecken för Josefins jordeliv. Hon fick till slut den ro som hon så innerligt längtat efter att få uppleva i sitt liv! Berättelsen om Josefin rymmer så mycket av livsglädje, av fantastiskt artisteri, av smärta och ångest. Men den rymmer sist och slutligen hennes rop efter att få bli sedd och älskad för den hon var.