Anita Ingvarsdotter

Jag har skadat min vänstra hand. Inte jätteallvarligt, men ändå tillräckligt för att jag ska känna mig handikappad eftersom jag inte kan använda den som jag brukar kunna göra. Jag är ändå tacksam för att det inte var högerhanden som råkade illa ut, eftersom jag är ganska extremt högerhänt. Då hade det varit katastrof! Men ändå! Men en viktig insikt har jag fått: nu när jag har svårigheter att kunna använda vänsterhanden så förstår jag hur otroligt mycket som jag ändå gör med denna hand utan att tänka på det. Min vänsterhand har jag liksom tagit för given! Nu får min högerhand täcka upp allt det som min vänsterhand gör i vanliga fall, och då blir allt så mycket besvärligare och går så mycket långsammare. Man skulle kunna uttrycka det som så att nu inser jag fullt ut att min vänsterhand är ett viktigt och fint komplement till min högerhand. Min vänsterhand gör inte så mycket väsen av sig utan håller sig lite grand i bakgrunden och låter högerhanden dominera. Men tillsammans kan mina händer samverka på ett så fint sätt!

Det slår mig att denna bild av händer som behöver varandra kan vi överföra till våra mänskliga relationer. I en familj, på en arbetsplats, i en skolklass, bland kompisgäng och vänner  osv, där finns det alltid s k ”högerhänder”. Det vill säga personer som är de mest dominanta, som syns och hörs mest, som kanske får mest gjort och är de mest effektiva, som är de mest färgstarka, som verkar vara de mest oersättliga. Men i alla  relationer finns det också s k ”vänsterhänder”. Personer som inte gör så mycket väsen av sig, som håller sig lite mer i bakgrunden, som man skenbart kan tro att de inte får så mycket gjort. Men det är först när sådana människor har blivit ”skadade” och då vi inte längre kan ta dem för givna, som vi förstår vilken otroligt viktig roll de spelar. Kanske i bakgrunden, kanske i skymundan, men ändå!! ”Högerhänder” och ”vänsterhänder” behöver varandra i alla relationer! En viktig livsvisdom!

Denna vardagsfilosofiska tanke kom till mig när jag nu sitter och tittar ner på min rödblåa och svullna vänsterhand och som jag saknar så otroligt mycket!!

Idag är det den 5 juni och här i Lidköping firas studentexamen. En dag som är framtidstrons och glädjens dag på ett alldeles särskilt sätt för hundratals ungdomar. Eller åtminstone borde få vara det nu när äntligen studierna på gymnasienivå är klara. För vissa väntar jobb utomlands eller hemmavid, för andra gäller fortsatta studier. En ny tid i livet börjar! Den lite mer sorglösa tiden ersätts nu kanske av en mer kravfull tid med förväntningar hos såväl de själva som hos omgivningen att de nu ska veta vad de ska syssla med i livet och ha som sitt framtida jobb. Nog så svårt i dessa gränslösa valmöjligheternas tider! Många med mig vill säkerligen en dag som denna få önska dessa ungdomar varmt lycka till inför framtiden, och vill också hälsa dem välkomna in i vuxenvärlden med allt vad det kommer att innebära.

Och i morgon är det den 6 juni Sveriges Nationaldag! En dag som historiskt sett firas till minne av att den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung i Sverige, och den 6 juni 1809 skrev Sveriges riksdag under den regeringsform som ligger till grund för det moderna Sverige. Men dessa historiska fakta kanske gemene man inte först och främst förknippar med vår Nationaldag, utan mer med glädjen och tacksamheten över att få leva och bo i ett sådant fantastiskt land som Sverige ändå är. Med ett landskap och med så skiftande naturupplevelser som få andra länder kan uppvisa! Med ett välordnat och rent land, som vi kanske först upptäcker när och om vi besöker vissa andra länder! Och inte minst att vi lever i ett fritt och demokratiskt land med åsiktsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, kulturell frihet osv.

Ja, Sverige är verkligen fantastiskt på många sätt, även om vi gnäller över mycket. Men det kanske hör till våra mänskliga villkor att vi måste få beklaga oss ibland. Det måste få ”pysa ut” lite av det som vi upplever som orättvist och jobbigt. Just nu måste jag få ”pysa ut” lite av min frustration över att fiskmåsarna på vår innergård verkar ha en förkärlek till att få släppa hela sitt aktuella maginnehåll över just min bil. Och fiskmåsparet som har sin lilla unge på marken, är obarmhärtiga när de anser att jag kommer lite för nära den och dyker då ner mot mig, allt medan de högljutt protesterar mot min oförskämdhet att vilja gå in genom ytterdörren som leder till min lägenhet och som de anser är placerad på tok för nära där deras älskade lilla unge har parkerat sig. Men, jag tror jag kan stå ut med detta! Inte minst en dag som denna när solen strålar från en klarblå himmel, när studentyran tar över stan och när vi väntar på att imorgon få fira vårt älskade land. Det tror jag fiskmåsarna trots allt också håller med om….eller?!

Jag läste idag en mycket intressant artikel på SVTNyheter med tillhörande analys av den skickliga utrikeskommentatorn Erika Bjerström angående EU:s snabba militarisering, som uppmärksammas förvånansvärt lite i den allmänna debatten i vårt land. Bland annat kunde man läsa i denna initierade artikel/analys att orsaken till denna expansiva militarisering är ju då inte minst hotet från Ryssland. Ett land som visat att den mjuka diplomatin inte fungerar längre. Dessutom att Kina åter igen visar stormaktsambitioner, plus givetvis den alltid oberäknelige presidenten Donald Trump i det stora landet i väster. Detta tillsammantaget driver på frågan om militariseringen av EU. Givetvis i försvarssyfte, men ändå! I artikeln/analysen stod det också att läsa att EU-parlamentet nyligen gav klartecken till den europeiska försvarsfonden EDF. 2019-2020 får denna fond en budget på 500 miljoner euro. De olika ländernas försvarsindustrier ska då kunna söka pengar från den för att kunna utveckla gemensamma försvarsprojekt, som t ex förarlösa militära fordon och beväpnade drönare. Fredsrörelsen kallar detta ”ett embryo till gemensam försvarsbudget” och har varnat att detta sker ”utan offentlig insyn och kan leda till en ny nivå av automatiserade vapen, så kallade mördarrobotar.”

En tanke från mig som en helt vanlig människa, med inte någon som helst politisk kunskap om vad som förhandlas och beslutas i den mäktiga EU-borgen i Bryssel, men ändå: skulle inte EU-projektet först och främst vara en garant för freden?! Om man i sin iver att bygga upp ett gemensamt försvar med ”mördarrobotar” riktade mot ”fienden”, vad är då skillnaden när det gäller de förödande konsekvenserna mellan ett försvarskrig och ett anfallskrig?! Kanske Liberalernas företrädare, som vill försvara och förstärka EU:s makt på alla områden, kan ge mig ett rimligt svar på den frågan! Men innan dess så ljuder sångens hoppfulla och läkande ord inom mig: ”I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.” Kanske EU:s pengar mer skulle kanaliseras till den drömmen istället för att bygga upp ett jättelikt försvar med ”mördarrobotar”?!

Såväl Valborgsmässoafton som 1:a maj är nu avklarade. Dessa två dagar som på ett särskilt sätt markeras som vårens högtidsdagar! Och i år blev dessa dagar välsignade med både sol och värme. Jag tror att många av oss minns alla valborgsmässoaftnar då vi stått och lyssnat på vårtal och körsång, samtidigt som vi huttrat och frusit halvt ihjäl, därför att våra fina och nyinköpta vårkläder som vi dagen till ära hade satt på oss var helt i otakt med väderleken. Men i år var det annorlunda! I år njöt vi bara i fulla drag!

Men så hörde jag igår på väderleksrapporten inför de närmaste dygnen. Då talas det om mycket kyligare väder, kanske t o m om snö! Usch!! Det är sådant vi kallar för bakslag i väderleken! Vi som hade plockat fram sommarkläderna och vissa modiga människor t o m badkläderna. Ska vi nu behöva sätta på oss den vinterdammiga rocken eller jackan igen?! Bakslag!! Ja, men vi borde ju ändå ha lärt oss vid det här laget att bakslagen kommer förr eller senare. Därför gäller det att ta väl vara på de underbara dagarna som ges oss och tänka så här: idag är jag glad och tacksam för att solen skiner och att det är varmt och härligt, idag sätter jag mig på terrassen eller balkongen och dricker mitt kaffe, idag tar jag den där cykelturen till skogen för att plocka vitsipporna eller de ljuvliga liljekonvaljen, idag… Inte imorgon, för då kanske bakslaget redan har kommit!

Visst har vi mycket att lära av detta i våra egna liv… eller hur?! Alltså: idag – inte imorgon! För då kanske bakslaget redan har kommit. Ytterligare kommentarer är väl helt överflödiga?!

Så nådde oss nyheten om att den månghundraåriga katedralen Notre Dame i Paris stod i lågor. Overkliga och surrealistiska bilder kom in i våra vardagsrum via TV-skärmen och gjorde oss nästan förstummade. En stor och mäktig byggnad hotades att mitt framför ögonen på oss totalt förstöras och utplånas. Och inte bara fransmännen sörjde, utan en hel värld reagerade med starka känslor! Såväl katoliker som icke-katoliker, såväl troende som icke-troende, det spelade ingen roll, alla gav uttryck för sin bestörtning och sorg över det inträffade. Svenska TV-kanaler, som verkligen inte skämt bort oss med att vilja förmedla sådant som berör kyrkans eller trons värld, hade plötsligt denna händelse som en top-line-nyhet. Och den förre moderatledaren Carl Bildt skrev på sitt Twitter-konto: ”Det känns som slutet på allt. Europa gråter.” Hela händelseförloppet utspann sig i en atmosfär med närapå apokalyptiska förtecken.

Jag måste medge att detta otroliga engagemang förvånade mig en aning. Notre Dame är visserligen inte vilken kyrka som helst utan tillhör vårt världsarv. Och självklart har denna katedral varit ett ”måste-besöksmål” för miljontals turister, och visst har den också varit full av ovärderliga skatter ur såväl religiös som kulturell synvinkel. Men ändå!! Kanske är en av förklaringarna till hela världens sorg, att denna mäktiga katedral har genom århundraden fram till vår tid fått stå som en symbol för att det trots allt måste finnas något som är helt oberoende av tidens gång, något som inte står och faller med alla moderna och nyckfulla trender och strömningar. En symbol för det orubbliga och oföränderliga i en annars så hysteriskt föränderlig värld och tillvaro. Katedralens spiror, som sträckte sig upp mot det oändliga och hemlighetsfulla universum, har väckt människors längtan efter det utomvärldsliga, bortanför och utanför den inomvärldsliga begränsningen.
Låter detta flummigt och en föga trolig förklaring till världens reaktion på denna händelse?! Kanske det, men ur min synvinkel helt möjlig!!

Så nåddes vi i veckan av nyheten att Moderaterna har knutit till sig en av vårt lands mest profilerade journalister med den skarpaste pennan och med en analytisk förmåga som få är begåvade med, och vars namn är Alice Teodorescu. Hon tillsammans med några andra, ska bilda en grupp i detta parti för att inom två år ha arbetat fram ett idéprogram för Moderaterna. Och detta måste väl betyda vad jag förstår, att man ser över partiets målsättningar, åt vilket håll man vill gå på höger-vänster-skalan, vilka områden som ska prioriteras inför nästa val, vilka bärande ideologiska idéer som ska ligga till grund för partiprogrammet osv. Och att man tillsatt en sådan grupp är antagligen för att detta parti har ett behov av att bli tydligare både för sig själva och för oss väljare med vad man egentligen vill åstadkomma, men även för att lite grand våga ”ta ut svängarna” och tänka utanför den ideologiska boxen och komfortzonen.

Det är säkert helt nödvändigt för alla politiska partier med självaktning att man med en viss regelbundenhet ”sätter sig ner” för att komma underfund med om och varför det skett en förskjutning rent ideologiskt åt ett eller annat håll, eller att man känner behov av att formulera vad man vill åstadkomma i mer konkreta politiska frågor som berör hela samhället och på så sätt även oss enskilda medborgare. Idéprogram formulerade av skarpa hjärnor och ideologer, nedskrivna med visioner och målformuleringar på säkerligen hundratals sidor med utförlig text och med hänvisningar hit och dit. Och det är väl gott och väl. Men om vi tänker efter, så behövs egentligen bara en enda mening för att få till ett medmänskligt och humant samhälle: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Ett genialiskt program i all sin enkelhet, som är användbart för alla politiska ideologier, för alla religioner och trosriktningar, för alla folk och nationer. Så frågan blir: Hur svårt kan det va?!

Jag tror att många av oss har berörts djupt av dokumentären som visas på SVT Play om sångerskan och artisten Josefin Nilsson. Hon lämnade detta jordeliv för några år sedan endast 46 år gammal. En otroligt karismatisk artist med en fantastisk och helt igenom genuin röst, som verkligen kunde tolka texter så att vi som lyssnade trodde på vartenda ord hon sjöng. Hon utstrålade alltid så mycket av livsglädje och en slags lekfullhet och nyfikenhet på livet. Men dokumentären berättar att hon blev grovt misshandlad och förnedrad av en ex-pojkvän, både fysiskt och psykiskt. Den berättar att Josefin alltmer tappade tilltron till sig själv, förlorade alltmer sin hälsa, förlorade alltmer sin livsglädje och nyfikenhet på livet. Och till sist la hennes kropp av, och hon fick lämna detta jordeliv, fastän hon mänskligt att döma hade så mycket kvar att ge!

Josefins berättelse handlar om hur en levnadsglad människa med ett stort och gott hjärta mals ner sakta men säkert till oigenkännlighet. Men det kanske värsta av allt: uppenbarligen var det många som var väl medvetna om vad som hade hänt Josefin, men som underlät att såväl reagera som agera. Som satte på sig skygglappar för såväl ögon som öron för att slippa ta ställning. Vi vet ju att det goda och det onda är varandras absoluta motpoler. Men det vi kanske inte alltid tänker på är, att likgiltigheten är ondskans allra bästa vän och godhetens allra värsta fiende! Kanske var det inte minst dessa som inte verkade bry sig fastän de visste, som var det mest förnedrande och smärtsamma för Josefin att få uppleva.

Så sattes det en punkt och ett utropstecken för Josefins jordeliv. Hon fick till slut den ro som hon så innerligt längtat efter att få uppleva i sitt liv! Berättelsen om Josefin rymmer så mycket av livsglädje, av fantastiskt artisteri, av smärta och ångest. Men den rymmer sist och slutligen hennes rop efter att få bli sedd och älskad för den hon var.

Idag är det vårdagjämningen! Efter en lååååång vinter, då mörkret slagit sitt obarmhärtiga läger på vår halva av jordklotet, så ser vi nu äntligen slutet på mörkrets övertag. För idag är natt och dag lika långa, idag råder inte längre mörkrets lag över ljuset, utan nu väger det jämnt i naturens vågskål! Välkommen underbara vårdagjämning!

Ibland kan vi uppleva vårdagjämning även i våra egna liv. Efter kanske en lång period av mörker och kyla i själens och sinnets marker, bryter äntligen ljuset in som en strimma av hopp. Vi får lättare att andas, vi får ett nytt perspektiv på livet, vi ser tillvaron med hoppets och framtidstrons ögon. Nej, mörkret är inte borta, men det väger ändå lite jämnare i vårt livs vågskål av mörker och ljus, av sorg och glädje, av det som vi förlorat och av det som vi fått. Välkommen underbara vårdagjämning!

Av författare, kompositörer, filmskapare, konstnärer osv, hör vi ofta att det är helt nödvändigt för dem att ha något att berätta för att det ska känna meningsfullt att skapa. Har de inget att berätta, eller att inspirationen hos dem är minimal, så fungerar det inte heller att kunna leverera något av värde. Visst kan man försöka pressa fram något, men för det mesta faller ett sådant budskap platt till marken, därför att det inte berör vare sig förmedlaren eller mottagaren. Men när den som skapar känner att berättelsen, musiken, filmen, konstverket, bottnar och berör en själv, det är då det upplevs som meningsfullt och angeläget att få vidarebefordra till någon annan, inte annars!

Då tänker jag på allt som skrivs och sägs på sociala medier idag. Där finns det otroligt många som själva anser sig ha något att berätta. Visst finns det värdefullt även där, visst finns det sådant som berör oss även där. Och jag är fullt medveten om att en av de sociala mediernas uppgift är att få fungera som ett slags ”klotterplank”, där orden och meningarna inte först och främst ska vara välformulerade eller ha något djupsinnigt syfte. Men det är ändå otroligt mycket som sägs och skrivs där, som nog skulle mått bäst av att aldrig någonsin ha uttalats eller satts på pränt. Alltför mycket av innehållet på de sociala medierna upplevs som totalt meningslöst och inte så sällan även kränkande. Tänk om de sociala medierna mer fick användas till att förmedla människors genuina ”berättelser” som skulle kunna få vara en hjälp för andra till att hitta nytt livsmod, nytt hopp, ny framtidstro. Men till det krävs att man har något värdefullt och livsbejakande att säga, och inte bara ”låta munnen gå”!

Ibland när jag blir lite djupsinnig och eftertänksam över tidsandan, så ställer jag mig frågan: är vi egentligen så fria som vi tror vi är? Visst bor vi i ett land där vi kan vara stolta och tacksamma över all frihet inom olika områden som människor under historiens gång har lyckats skapa genom politiskt arbete och politiska beslut, genom en klok och human lagstiftning, genom en människosyn som vilar på övertygelsen om alla människors lika värde och okränkbarhet. Vi lever verkligen i en av världens mest utvecklade och långtgående demokratier, till skillnad från många andra länders statsskick där människor dignar och lider under ofrihetens lagar. Någon har sagt att ett fritt land känner man igen på att ingen är tvungen att lyssna när makthavarna talar. Det ligger en djup sanning i det påståendet!

Men trots denna stora demokratiska frihet som vi har inom olika områden, så ställer jag frågan igen: är vi nutidsmänniskor egentligen så fria som vi tror vi är?! Det är frågan! Om vi leker med tanken att vi, som så gärna önskar framställa oss själva som föregångare och föredöme när det gäller frihet, vi som basunerar ut vårt ständiga och rastlösa rop efter ännu större frihet på ännu fler områden, tänk om detta mest har att göra med ett slags självförverkligande för att vi ska kunna maximera vår egen personliga framgång och lycka, kosta vad det kosta vill? Att ingen annan, särskilt inte någon auktoritet av något slag, ska bestämma över hur vi ska leva våra liv?! Men är det verkligen frihet att varje människa är sin egen måttstock för vilka friheter man anser sig ha rätt till? Författaren George Bernard Shaw sa en gång: Det som gör folk till slavar är deras intensiva önskan att vara fria! Ett ganska kontroversiellt och paradoxalt påstående. Men tänk om det är så att vi riskerar bli våra egna slavar under den gränslösa frihetens ok?! Hm, kanske tål att tänka på!