Jag tittade de sista tio minuterna på ett TV-program igår som tog upp frågan om att alltfler människor i vårt land lider av psykisk ohälsa. Och då gällde det inte i första hand svårare psykiska sjukdomar, utan mer människors odefinierade men ändock tydliga upplevelse av otillräcklighet, nedstämdhet, utanförskap, meningslöshet osv. Och två av debattörerna var ärkebiskop Antje Jackelén och författaren Åsa Moberg. Mycket kloka ord gavs där av två kloka kvinnor! Men det jag särskilt fastnade för var att någon av dem sa ungefär som så, att människor idag är i skriande behov av att få mötas av tröst och tröstande ord. Något som jag utifrån min verksamhet definitivt kan skriva under på.
Vi lever ju i en tid där så mycket rör sig på ytan. Allt i våra liv som är tecken på framgång och att vara en lyckad människa hyllas av vår omgivning, men ofta även av oss själva. Vi vill ju så gärna vara en del av det fräscha och framgångsrika folket! Men inunder skalet och ytan finns det alltför mycket av sorg, av existentiell ensamhet, av smärta, av oförlöst gråt. Allt sådant som inte överensstämmer med bilden av att ha ett lyckat liv, och som inte heller kan lindras av ytterligare ett framgångskoncept, eller klämkäcka dunkningar i ryggen, eller ännu en lär-känna-dig-själv-kurs. Men som kan lindras när och om en medmänniska med ett ödmjukt sinnelag får komma nära och skrapa på ytan! Tänk om denna medmänniska är du! Att du vågar och tar dig tid att glänta på dörren till en annan människas liv och förmedla läkande tröst!