Längtan efter tröst!

Jag tittade de sista tio minuterna på ett TV-program igår som tog upp frågan om att alltfler människor i vårt land lider av psykisk ohälsa. Och då gällde det inte i första hand svårare psykiska sjukdomar, utan mer människors odefinierade men ändock tydliga upplevelse av otillräcklighet, nedstämdhet, utanförskap, meningslöshet osv. Och två av debattörerna var ärkebiskop Antje Jackelén och författaren Åsa Moberg. Mycket kloka ord gavs där av två kloka kvinnor! Men det jag särskilt fastnade för var att någon av dem sa ungefär som så, att människor idag är i skriande behov av att få mötas av tröst och tröstande ord. Något som jag utifrån min verksamhet definitivt kan skriva under på.

Vi lever ju i en tid där så mycket rör sig på ytan. Allt i våra liv som är tecken på framgång och att vara en lyckad människa hyllas av vår omgivning, men ofta även av oss själva. Vi vill ju så gärna vara en del av det fräscha och framgångsrika folket! Men inunder skalet och ytan finns det alltför mycket av sorg, av existentiell ensamhet, av smärta, av oförlöst gråt. Allt sådant som inte överensstämmer med bilden av att ha ett lyckat liv, och som inte heller kan lindras av ytterligare ett framgångskoncept, eller klämkäcka dunkningar i ryggen, eller ännu en lär-känna-dig-själv-kurs. Men som kan lindras när och om en medmänniska med ett ödmjukt sinnelag får komma nära och skrapa på ytan! Tänk om denna medmänniska är du! Att du vågar och tar dig tid att glänta på dörren till en annan människas liv och förmedla läkande tröst!

Kultur – en läkande kraft!

Jag läste idag en artikel som handlade om att forskare har kommit fram till att all kulturell verksamhet kan motverka och förhindra demenssjukdomen Alzheimer. Denna sjukdom som är så nedbrytande och förnedrande; först och främst för den som är drabbad, som allteftersom blir fråntagen sina såväl fysiska som mentala funktioner. Men även för de anhöriga som står vid sidan av, och bara hjälplöst kan åse hur hon eller han försvinner alltmer in i sin egen värld där ingen annan kan följa dem. Men forskarna menar nu, att ju mer vi besöker muséer, konstutställningar, konserter och teaterföreställningar, ju fler böcker vi läser, ju mer vi själva engagerar oss i att utöva något skapande i form av t ex körsång, målning etc, desto större chans har vi att slippa drabbas av denna hemska och fruktade sjukdom. Det låter väl helt fantastiskt!

Men jag vill tro att kulturell och skapande verksamhet på olika sätt kan hjälpa alla människor som idag lider av psykisk ohälsa av något slag. Att få vara med och sjunga i en kör eller spela något eget instrument, eller att skapa något med sina händer, eller att för en stund fly in i böckernas värld, eller att upptäcka andra världar från förr på muséer av olika slag; allt detta, och mycket mer därtill, är jag övertygad om har en inneboende läkande kraft som kan dämpa och lindra sorg, smärta och ångest. Denna kraft som tusentals människor längtar så desperat efter idag, och som robotar och artificiell intelligens aldrig någonsin kan ge!

En vänlig vecka….

Igår måndag startade något som benämns för Vänliga veckan! En vecka då vänligheten får stå i centrum, då vänligheten människor emellan ska manifesteras och lyftas fram. Och jag lyssnade både igår och idag på olika radioprogram där människor berättade om när de möttes av en vänlig handling som var lite grand utöver det vanliga. Då en medmänniska, ofta helt okänd och helt oväntat, bevisar en sådan vänlighet och en sådan empati, så att mottagaren nästan blir stum av såväl förvåning som av tacksamhet och glädje. T ex berättelsen om ett ungt par med småbarn som var och tittade på en lägenhet. När de kom ut från visningen av lägenheten så hade de fått parkeringsböter på flera hundralappar. En händelse som många av oss har erfarenhet av att det svider rejält i såväl hjärta som i plånbok. Och inte minst för dessa unga människor var det mycket pengar, som ju var i starten av att ”sätta bo” och bilda familj. Då kommer det fram till dem en äldre medelålders man, som hade varit en ”konkurrent” om lägenheten de just hade varit och tittat på. Han förstår deras belägenhet och tar parkeringsboten från dem och säger nåt i stil med: ”Ni är unga med småbarn och står i början på livet. Jag är äldre och mina barn är utflugna sedan länge. Så bekymra er inte över det, den tar jag och betalar.” En berättelse och en händelse som nästan kan vara svår att ta in, men som ger oss tillbaka tron på att det innerst inne finns så mycket av godhet och vänlighet hos människor, som bara väntar på att bli förlöst och få omsättas i handling.

Kanske många av oss har fått vara med om liknande händelser, då godheten och vänligheten verkade ha landat på jorden. Händelser som gjorde starka intryck på oss och som vi aldrig har glömt. Det skulle vara jättefint om ni skulle vilja använda kommentarsfältet under min blogg och låta oss andra få ta del av sådana berättelser. Till uppmuntran, till glädje och till tron på att godheten ska segra till slut!

Den stora frågan…!

Ingen har väl undgått nyheten om att Melodifestivalen startar igen. Om jag förstått det rätt så kör det igång redan imorgon lördag. Och jag har läst i tidningen att även vår vackra stad Lidköping ska bli förärad med en deltävling lite längre fram. Vissa människor kallar detta årliga evenemang för ett stort spektakel, medan andra älskar det och betraktar det hela som en av årets stora höjdpunkter.

Antingen vi vill det eller ej, så vet vi av erfarenhet att knappast någon av oss kommer att undgå den stora eviga frågan ”vann rätt låt?” Och vissa kommer att säga med emfas ”nej”, medan andra är supernöjda med valet av den låt som ska representera Sverige i den stora internationella tävlingen. Ordspråket ”smaken är som baken” passar väldigt bra in i det här sammanhanget.

”Vann rätt låt?!” Nog så intressant fråga för många, men inte direkt livsavgörande för någon enda av oss. Men det finns andra frågor som har en helt annan dignitet och betydelse. Och dessa frågor handlar väldigt ofta om de val vi gjort i livet. ”Valde vi rätt?!” Inför vissa livsval kan vi nästan utropa ”yes, helt rätt”, medan andra kan vi känna större tveksamhet inför.

”Valde vi rätt?!” Den stora frågan är kanske inte om vi valde rätt eller fel, utan hur vi låter alla våra livsval påverka våra liv, om vi kan lära oss något av dem. Vet du,jag tror att vi skulle behöva uttrycka mycket mer av tacksamhet och glädje över de rätta livsvalen som vi upplever att vi gjort. Och de livsval som vi känner viss tveksamhet inför, de kanske behöver bli inneslutna i försoning och förlåtelse; dels av oss själva, dels av Någon som till sitt väsen är kärlek och förlåtelse!

En gyllene regel!

Idag har vi hört på nyheterna att vårt lands luftrum eventuellt har kränkts av ett annat land. Med andra ord, detta land har inte respekterat vårt lands territoriella gräns, utan har kommit för nära eller t o m överträtt vår landgräns. Som i sin tur beskyller Sverige för samma sak. Vad som är sant eller inte överlåter jag till ”di lärde” att reda ut. Men det visar ändå hur oerhört viktigt det är för varje land att gränserna måste till varje pris skyddas. För om inte det får ske är ju landet i fråga oerhört sårbart.

Men detta att kränka och inte respektera en gräns kan även gälla oss människor emellan. Och i det fallet kan vi översätta det till varje människas integritetsgräns. En gräns som alltid måste skyddas och respekteras. Vilket i sin tur betyder att ingen människa får själv ta sig rätten att gå över den gränsen hos någon annan. Inte ens om det gäller att trösta och hjälpa. För det gäller verkligen att kunna ”läsa av” var varje människas integritetsgräns går. Vissa människor har en kort väg till den gränsen, medan andra har en längre.

Att visa respekt för en annan människas integritet är A och O för att vi ska kunna känna och bygga upp ett förtroende för varandra. Även i detta sammanhang kan säkert den Gyllene regeln vara en fingervisning om hur vi bör bete oss mot varandra. Och att sätta den i negationsform kanske ännu bättre belyser vad det vill säga att respektera en annan människas integritet: ”Allt vad ni inte vill att människor ska göra mot er, det ska ni inte heller göra mot dem”! En bra regel för skydd av såväl vår egen som varje människas integritetsgräns. En gräns som aldrig någonsin får kränkas!

Äntligen!

Så är då en ny regering på plats. Äntligen får vi väl säga! Det har varit många turer mellan hopp och förtvivlan, många svekdebatter, många skylla-på-andra-debatter, många du-får-inte-vara-med-debatter. Men nu är det hela i hamn! En spännande nystart säger många, där de inblandade partierna i förhandlingarna har fått ge och ta! Medan andra partiers företrädare, de som inte fick vara med, ger uttryck för att nu minsann ska man ha blåslampa på de som styr vårt land, och man kommer inte att tveka att ställa misstroendevotum och t o m fälla regeringen när och om tillfälle ges.
Det är ett högt och uppskruvat tonläge just nu, det är många sårade och besvikna politiker på alla flanker som ger uttryck för sin frustration att det blev som det blev. Men vi får hoppas att det hela kommer lugna ner sig till en mer normal och sansad nivå, som ju vi här i landet lagom är vana vid och som brukar känneteckna vårt politiska debattklimat. Kanske lite tråkigt och förutsägbart. Men frågan är om våra svenska politiker i allmänhet och vår statsminister i synnerhet skulle stå pall för de högljudda och närapå kränkande debatterna som vi i dessa dagar har kunnat följa i det engelska parlamentet när brexit-avtalet har diskuterats. Hur orkar den stackars engelska premiärministern att ändå försöka föra en någorlunda saklig debatt, alltmedan glåporden och motargumenten verkar hagla över henne.

Nej säger jag, bevare oss för ett sådant närmast hysteriskt tonläge och en sådan politisk pajkastning! Utan låt oss nu, antingen vi har varit påhejare eller inte av den nu ingångna regeringsöverenskommelsen, att i detta läge vara storsinta nog att tona ner vår egen politiska kompass och agenda, och istället konstatera att nu äntligen har Sverige fått en regering. Och till detta faktum kan vi väl alla ändå säga: grattis Sverige!

En enda röra!

Det finns ett ord som är mycket betecknande för det politiska läget i flera länder just nu,och det är ordet ”rörigt”!

Det verkar vara en enda röra i USA, eftersom president Trump som en tjurig barnunge vill ha pengar för att kunna bygga sin beryktade mur mot Mexico. Men eftersom hans politiska motståndare säger nej till detta,så har det fått till följd att budgetarbetet har gått i baklås, som i sin tur har lett till att en stor del av landets statsapparat står still just nu. Och Englands premiärminister Theresa May kämpar för att landet ska få ett Brexit-avtal värt namnet, men även för sin egen politiska överlevnad. Och inte minst vårt eget lilla land, där det verkar fullständigt hopplöst att de politiska partierna ska komma överens så att vi kan få till stånd en regering. Det hela börjar likna väldigt mycket en evighetslång TV-serie, som allteftersom tiden går präglas av det mer osannolika inslaget efter det andra.

Rörigt?! Det är just nu bara förnamnet i den politiska världen! Men för alla oss andra går livet ändå vidare, trots allt!!

Bejaka det trotsiga hoppet!

Det finns ju ett uttryck som säger att ”så länge det finns liv finns det hopp”. Och detta i sin tur måste ju betyda att hoppet är det absolut sista som får överge oss människor! Jag tänker då inte minst på min tid som sjukhuspräst där jag fanns med i arbetet på Hospice Gabriel. Tänk vad viktigt det var för alla oss som jobbade där, att alltid förstärka och bejaka hoppet. Det kunde gälla allt från att bejaka någons hopp om att hinna få se det ännu ofödda barnbarnet, till någon annans hopp att ännu en gång få njuta av fullmånens sken på den nattsvarta himlen. Hoppet är livlinan till det goda livet, som en svårt sjuk människa har förlorat, men som hon alltid när en längtan efter.

Men att inte berövas hoppet tror jag är livsviktigt för oss alla. Att hoppas är ju att önska något som man ännu inte sett, men som man drömmer om ska gå i uppfyllelse inom en kortare eller längre framtid. Hoppet har något trotsigt och obändigt över sig som vägrar ge upp! Och prästen och psalmdiktaren Lars-Åke Lundberg har ju skrivit om att ”bönen är hoppets språk”. Med andra ord: när vi ber ställer vi oss på Guds sida i kampen mot det hopplösa. Kanske är det detta som författarinnan Emily Dickinson också vill ge uttryck för när hon skriver: ”Hopp är som en bevingad varelse som fladdrar i själen och sjunger melodin utan ord, och aldrig stannar upp och som hörs bäst i stormen!”

Så därför: låt aldrig någon någonsin släcka och förminska vårt hopp, hur litet och andfått det än verkar vara! För om vi förlorar hoppet förlorar vi allt!

GOTT NYTT ÅR!

Jag vill här på min blogg önska alla mina följare Ett Gott Nytt År 2019! Jag hoppas det har börjat bra utan några större missöden. Och framförallt hoppas jag att det även fortsättningsvis ska bli ett bra år för er. Och ett bra år betyder för de flesta av oss att framgångarna blir större än motgångarna, att glädjen får vara mer påtaglig än sorgen, att de ljusa dagarna blir betydligt fler än de mörka. Men ett bra år betyder också att vi ska öppna oss för den kraft och hjälp vi behöver för att kunna genomleva tillvaron när livet ändå gör ont och när förlusterna i livet gör sig smärtsamt påminda.

När jag nu står i mitt arbetsrum och skriver detta inlägg, så kan jag inte låta bli att lite då och då snegla ut genom fönstret och njuta av det underbara vädret. För just nu slösar solen med sina strålar, och jag blir så lycklig av ett ljus på himlen som jag inte kunde skönja under hela hösten. Ett ljus som säger till oss alla: ge inte upp, tro på att ljuset håller som bäst på att övervinna mörkret. Det har vänt, det har äntligen vänt! Även om det är långt kvar tills den första lilla spröda vårblomman spränger den vintertrötta jorden och visar sig för oss, eller tills vi får syn på den vippande lilla sädesärlan, och även om det säkerligen ska komma snö och den isande vinden ska bita sig fast i våra kinder, så ger den ljusa himlen hopp om att det värsta ligger bakom oss och det bästa ligger framför oss. Därför vågar jag säga till dig: GOTT NYTT ÅR!

Varma nyårshälsningar från mig, Anita Ingvarsdotter!

Strunta i alla måsten!

Det finns väl ingen tid på året som är så full av så många måsten som den tid vi befinner oss i just nu – advents- och jultid. Vi måste baka de där lussekatterna med recept som härstammar från mormors mors dagar! Vi måste lyckas få ihop pepparkaksdegen, så att den förhoppningsvis håller ihop när den kavlas ut och som håller för trycket när bakformarna av söta och gulliga hjärtan och grisar och julbockar sätts ner i den! Vi måste städa huset eller lägenheten från golv till tak, inklusive att dra fram spisen och göra rent där, och helst även stänga av såväl kylskåp som frys för att torka ut matrester som fastnat på hyllorna! Vi måste försöka hinna med att städa ur de där garderoberna och skåpen som väntat på vår insats under hela hösten! Vi måste göra julgodis som smakar exakt som det vi själva fick när vi var barn, helst ännu godare! Vi måste göra julklappsinköpen i någorlunda god tid, innan affärerna är överfulla av människor som trängs och som har nåt hysteriskt i blicken i jakten på de åtråvärda klapparna! Vi måste göra julgranskarameller att hänga i granen, vi måste griljera skinkan, vi måste bli färdiga med alla sillinläggningar, vi måste försöka få en tid hos frissan och fixa till håret så att man är fin i mötet med släkt och vänner, vi måste… Ja du ser! Jag blir dödstrött bara att skriva om alla dessa måsten! Och ändå är detta bara några exempel på sådant som kan finnas med på våra ”måste-listor” i advents- och jultid!

Om du inte alls känner igen dig i den här beskrivningen så vill jag bara säga – grattis! Då är du en av ganska få människor som i dessa tider lyckats hålla ”huvudet kallt” och undgått att ryckas med i all stress och jäkt. Och handen på hjärtat – vi måste ju egentligen ingenting alls av dessa saker på ”måste-listan”. Det enda vi behöver, och som vi säkerligen innerst inne längtar efter, är ju att få vara med om en värdig, avkopplande och skön advents- och jultid, helt oberoende av om vi hann med att städa bakom spisen eller att pepparkaksdegen blev lyckad!